Killar är svin – del 2

Några dagar efter offentliggörandet av det inlägg som legat till grund för projektet ”Jag bemöter tjejer med respekt” kan jag summera den första vågen av reaktioner. Jag blir i första hand glad, eller snarare rörd, över de många positiva kommentarer vi fått. Över hur många som ägnat tid åt att författa egna budskap om hur viktig frågan är och om hur ens vänner och bekanta kan bli en del av arbetet med att uppnå den attitydförändring vi vill åstadkomma.

Men det har också förekommit en del negativa, ifrågasättande och rent av hotfulla kommentarer på inlägget. Något som väldigt tydligt belyser just det fenomen jag anser står i vägen för problemet som vi alla sannolikt vill ha en lösning på. Inklusive de som retar sig på mina formuleringar.

Vissa tycker att fåniga armband och uttalanden är struntsaker och att sunt förnuft borde räcka för att få ett slut på eländet. Och det är väl en trevlig tanke, men om sunt förnuft är den enda nödvändiga ingrediensen så verkar det i alla fall inte finnas tillräckligt mycket i just den här soppan. Om vi bara hade en medicin mot cancer så skulle ju det problemet också vara löst, men att hävda denna så kallade självklarhet skulle väl knappast ge något Nobelpris.

Om alla betedde sig juste mot sina medmänniskor så skulle förstås den här debatten inte behöva finnas. Tyvärr finns det en handfull människor som inte gör det, som inte kan skilja på rätt och fel och som tar sig friheter de absolut inte har rätten att ta. I det här projektet har vi valt att fokusera på brottsutövare som utövar våld och förnedring mot tjejer.

Sedan finns det flera händer fulla med människor som vägrar kliva upp ur den offerklet som redan står dom ända upp till knävecken, eller i vissa fall ännu högre. Människor som skräms av tanken på att de själva ska klä skott för något de själva inte gör, eller tror att ett jämställt förhållande mellan könen innebär att tjejer kan gå runt och sparka killar på pungen hela dagarna – och få poäng! Människor som snabbast möjligt slår ifrån sig allvaret i att tjejer råkar illa ut och istället gastar sig hesa om att det är minst lika synd om killarna, som ju också sitter i skiten! Skillnaden är bara den att tjejerna blir ofrivilligt ikastade medan de män jag nu talar om klafsar runt där av egen kraft.

Meningen är inte att vi killar eller män ska gå runt och hata varandra. Eller att tjejer ska hata killar. Att säga att killar är svin är snarast ett retoriskt grepp för att visa ett mycket starkt missnöje över vissa killars vidriga beteende, och att killar som grupp behöver stå upp och propagera för ett rakt igenom respektfullt beteende gentemot tjejer.

Budskapet exkluderar ingen, hotar ingen, kränker ingen, förnedrar ingen. Budskapet är genomgående gott. Den som inte vill stå bakom uttalandet, oavsett om man vill bära det som armband eller inte, behöver en förklaringsmodell som åtminstone inte jag kan krångla mig fram till, hur många svåra ord jag än lånar in från offertravarnas gnölande inlägg.

Själva idén med att låta budskapet sprida sig och visualiseras med ett armband är att göra det beskrivna agerandet till en grundvärdering, något som känns självklart för att man vet att väldigt många andra, helst alla, agerar likadant. Eftersom budskapet heller inte är särskilt kontroversiellt borde det finnas goda chanser att skapa en positiv och kraftfull effekt av att stå bakom uttalandet och låta det bli en naturlig del av våra värdefulla liv.

Killar är svin! Jag hatar Killar!

När jag läser och hör om unga tjejer som antastas och våldtas på platser som borde präglas av glädje och frihetskänsla. När det provokativt sker under en konsert framförd av en stark förespråkare för att stoppa förnedringen av tjejer. Närhelst det än sker. Då hatar jag killar och ställer mig bakom varje uttalande om detta.

Låt mig kunna säga att jag hatar killar med samma onyanserade självklarhet som att fotbollsspelare är gnälliga, kvinnor är simultankapabla, polacker är arbetsamma, hantverkare är griniga, italienare är utåtagerande och norrlänningar tystlåtna. Eller att det alltid regnar på midsommarafton. Få personer besserwissrar om att det finns undantag, och säkert väldigt många sådana, i ovan nämnda exempel. Men när någon hatar killar blir det plötsligt viktigt att förtydliga just det faktum att det finns väldigt många undantag, dvs killar som inte är svin. Och det gör det förstås, men varför är det så förbjudet att generalisera i just det här fallet när det är så vanvettigt populärt och tillåtet i andra sammanhang?

En synnerligen otrevlig konsekvens av detta är att man väldigt snabbt flyttar fokus från kärnfrågan, dvs att tjejer utsätts för våld och förnedring, till att handla om något helt annat. Nämligen att oskyldiga killar beskylls för att vara svin.

Det viktiga är väl inte att definiera undantagen i påståendet att killar är svin? Faktum är att vissa killar är svin och att många killar innehar de vidriga egenskaper som kan användas för att nedvärdera tjejer och ta sig friheter, fysiska såväl som verbala, de absolut inte har rätten att ta sig. Du behöver ju faktiskt inte våldta för att vara ett svin. Det räcker gott med lite allmän kränkande manschauvinistisk särbehandling.

Än värre är att skulden för dessa typer av brott inte sällan transporteras tillbaka till brottsoffren själva. Och att som brottsoffer eller potentiellt brottsoffer ifrågasättas gällande sitt eget agerande eller sitt klädval är väl närapå en lika allvarlig form av förnedring som brottet i sig självt. När man sedan i en åtgärd för att komma till bukt med problemet lanserar ett armband att bäras av tjejer(!) för att signalera att de inte vill utsättas för brott, då når kontraproduktionen nya rekordnivåer i tankevurpa-smedjan.

Med tanke på den allvarliga karaktären i dessa brott är det inte rimligt att huvudsakligen orera för att flytta skuldfrågan till de brottsoffer som rättmätigen beskyller den grupp individer som utsätter dem för våld, och vars enda helt gemensamma nämnare är att de har snopp. Det vore däremot rimligt att de snoppinnehavare som inte förnedrar tjejer tar till orda och erkänner sig som icke förnedrare av tjejer samtidigt som de fördömer de i sin omgivning som utför sådana handlingar. Dessutom vore det rimligt att de ställer upp för brottsoffren och för de som arbetar för att stoppa våld mot tjejer.

Härmed vill jag därför lansera ett uttalande: ”Jag bemöter tjejer med respekt”

Jag bemöter tjejer med respekt är ett uttalande som varje individ med självaktning har rätt att använda så mycket de vill under förutsättning att det alltid och undantagslöst är sant. Och för att knyta an till förslaget om att bära signalbärande attribut i syfte att tydliggöra sin ståndpunkt så lanseras uttalandet även i form av just ett armband.

Uttalandet kan alltså köpas* som armband vilket ger dig möjligheten att tala om för andra att du tillhör de som alltid och undantagslöst behandlar tjejer med respekt, och dessutom möjligheten att ekonomiskt bidra till att stoppa våld mot tjejer och ta hand om brottsoffer som redan utsatts för övergrepp. Men armbandet förpliktigar också. Det förpliktigar dig att beivra varje brott mot tjejer som du uppmärksammar i din omgivning. Om någon behandlar en tjej på ett respektlöst sätt ska du tala om för den personen att det inte är ok, försöka få honom att sluta och om så önskas hjälpa den som blivit utsatt för förnedring eller brott. Du kan med fördel söka hjälp av andra som med sitt armband markerar att dessa brott inte är ok.
Armbandet kostar 250kr och det är det värt att betala för dig som tycker det är viktigt att ta avstånd från förnedring och våld mot tjejer och särskilja dig från den generalisering som du så orättvist blir utsatt för genom uttalanden om att killar är svin. Intäkterna från försäljningen går oavkortat till stoppa våld mot tjejer och ta hand om kvinnliga brottsoffer.

Välkommen att besöka vår hemsida för att ge din gåva och beställa ditt armband!
www.jagbemotertjejermedrespekt.se

*Armbandet får du som gåva när du bidrar med 250kr till insamlingen av pengar till två utvalda organisationer som arbetar brottsförebyggande och med brottsoffer till relaterad brottslighet.

KOSTRÅDVILL

Ingen trend tycks mer allsmäktig än den som har någon koppling till mat. Intresset inom de allra flesta samhällsgrupper verkar här vara nästan outsinligt. Ingenstans undgår man att bli överfallen av raffinerade matlagningskonster, bantningsrecept, hälsodieter, och pinsamt pretentiösa amatörkockar med självpåhittad stjärnstatus. Ytterligare ett matprogram på TV känns ungefär lika efterlängtat som vinterkräksjukan och konståkning samtidigt.

Gemensamt för många matkulturella strömningar är ambitionen att framhålla en viss kosthållning som den otvivelaktigt nyttigaste, renaste och mest naturliga. En diet får gärna ha på pluskontot att den kan härledas till någon svunnen tidsepok, gärna så nära människans ursprung som möjligt för att tydliggöra dess odiskutabla naturlighet. Och för all del, låt oss inte glömma att bark och frukt höll medelåldern på nivåer uppemot trettio år på stenåldern, men inte heller att Ayla och hennes kompisar nog hellre hade käkat pommes om bara fritösen hade uppfunnits före hjulet.

En annan lättuppfattlig mattrend är att råvarorna vi köper ska vara naturligt framställda, färska, ekologiska, kravmärkta, rättvisemärkta, närodlade, spårbara och dessutom behandlas med respekt(!) Först då kan vi rakryggat presentera den varsamt tranbärsglaserade lammsadeln på parmiddagen. Jag tycker i och för sig att det finns andra som visas alldeles för lite respekt, och som bör prioriteras framför de rotfrukter och grytbitar som faktiskt många gånger har det bättre i mitt kylskåp än många mänskliga individer har det i sitt hem…

Den sarkastiska tonen till trots är jag inte alls motståndare till några välmenande kosthållningsalternativ eller ambitioner att konsumera sunt ur hälso- och miljöperspektiven. Tvärtom! Men mot bakgrund av det här eviga ältandet om hur och vad man ska äta kunde man ju anta att kylskåpen på arbetsplatserna runt om i landet skulle svämma över av hemgjorda specialiteter kategoriserade under vart och ett av de särintressen inom mat som präglar vårt leverne. Men så är det inte riktigt.

Mina ovetenskapliga studier visar istället att antalet medtagna matlådor på den genomsnittliga arbetsplatsen faktiskt är ganska lågt. Detta även om man inkluderar snabbmakaronsisolerade halvfabrikat som i praktiken inte ens tillagats utan bara bytt förpackning från en plastlåda till en annan.

Så medan illusionen om ett hälsosamt, naturligt och icke miljöpåverkande matintag frodas i vår önskade existens, sitter vi i verkligheten bakom den glittrande ridån och förnekar insikten om att vi i själva verket ändå mest käkar konserveringsmedel och modifierad stärkelse insprängt i någon processad köttråvara med fler stämplar i passet än Barack Obama.

Och inte för att det spelar någon större roll (vi tillämpar ju tydligen inte ens våra egna råd), men samtidigt lägger livsmedelsverket fram sina förslag till uppdaterade kostråd för den hälsomedvetne svensken. Dessa har dock fått motta kritik redan innan de offentliggjorts, bland annat gällande ett par av de nya skrivningarna som uppmanar till begränsat intag av kött och mejeriprodukter.

Och ett livsmedelsverk som snällt fått ekipera sig i tvångströjor från både livsmedelsindustrin och företrädare för mer eller mindre vetenskapliga hälsorön har väl inget kvar att anmärka på än ett par av de kanske mest naturliga råvarorna vi har. Och det rådet fick man också backa på. Snart finns nog inget annat för myndigheten att rekommendera gällande svenskarnas matintag än att man i första hand bör konsumera lokalproducerade konserveringsmedel och tillsatser.