GOD JÄVLA JUL

Ett för året gällande kombinat av arbetsrelaterade skyldigheter och nyligt förlustexekverade privatinvesteringar omöjliggör den annars så eftersträvansvärda flykten från riket under julhelgen detta år. Istället tillbringas julen till lika veckorna dessförinnan i hemlandet, där för övrigt mitt modersmål tycks vara en av de få företeelser som under perioden alltjämt är kompatibla med mina relativt lågt ställda krav på omgivningen. Övriga element i tillvaron skiftar karaktär på ett säsongsbetonat och oftast mycket obehagligt sätt. Carola och Peter Jöback släpper ytterligare varsin stämningslös julskiva, om möjligt ännu mer pretentiösa än de tidigare. Småbarnsföräldrar delar ut sina bortskämda avkommors fyrfärgsutskrivna önskelistor till den nära släkten som mottager dessa med illa dold förhoppning om plötslig spädbarnsdöd inom familjen. Saffransstinkande bakverk med tandhälsovådliga korintdekorationer förpestar annars utmärkta fikaraster. Skelögda högstadieelever tävlar på helsidor i dagstidningen om det tvivelaktiga nöjet att på luciadagen, inför morgontrötta och urinmarinerade demenspatienter, låta sig förnedras genom att på gammelsvenska sjunga falskt iförda spöket Laban-dräkt toppad med dörrkrans. Ernst Dirkschneider står barfota i sitt kolsvartgröna orangeri och pryglar ensamma själar med lovsånger om betydelsen av gemenskap i en predikstol garnerad med broccoli. Till vardags förlamade företagsledningar bjuder sina anställda till utfodring präglad av ockerpris och halvfabrikat snarare än svenska traditioner. En statlig myndighet utser årets julklapp vid en tidpunkt då blott en bråkdel av julklapparna ännu är inhandlade. Allt i ett motbjudande högt tempo tills dess att det mentala målsnöret, i talspråk julaftons morgon, passeras och hjärnan exploderar i ett moln av glögg och julskinka. Vid denna tidpunkt kan endast några trettio år gamla avsnitt av Kalle Anka uppbringa tillräcklig energi hos föräldrarna för att jaga bölande ungar runt kvarteret i ett lönlöst försök att få samma ungar att istället sitta lugnt och stilla framför TV:n och häpet beskåda något som för dem känns lika tidsenligt som en vedspis ombord på rymdstationen MIR.

När man sedan, snubblandes över lata grannars utkastade julgranslik, promenerar till jobbet i början av januari och gläds åt att det är ett helt år kvar till nästa gång – DÅ är julen god!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *