Vi har en granne, hon heter egentligen Pia men vi kan kalla henne Gudrun om hon skulle vilja vara anonym. Det är ju viktigt med integriteten. Hon brukar göra en liten rivstart med sin Fiat Ritmo varje gång hon åker upp på den grusade uppfarten mellan bostadsrättsföreningens båda huskroppar så att det blir en liten kulle där som vi måste kratta ut varje gång vi har vårstädning. Hon brukar också backa på föreningsmedlemmarnas cyklar och en elstolpe lite då och då. Hennes egen uppfattning om vilket avtryck hon har gjort i föreningen är väl främst att hon har planterat några rosbuskar på den gemensamma innergården för 30 år sedan och som är så vackra så vackra. Möjligen förblindad av ett bristande floralt intresse upplever jag att det ovala bakhjulet på min Monark har gjort större avtryck än blomsterprakten i rabatten. Vi känner inte varandra väl, det kan man inte säga, men vi har väl ändå setts ett hundratal gånger, jag har kört möbler och växter till hennes kolonilott osv. Så man får väl ändå säga att vi är bekanta. Häromdagen stod jag i godan ro vid min cykel och försökte böja tillbaka en tillknycklad bakskärm när hon klev ut genom porten intill. Hon hälsade artigt och frågade om jag bodde här? Ja, jag bor i huset där sa jag och pekade. -Jaha… Jag har bott här i 30 år och har planterat rosorna där borta sa hon. Jag betvingade snabbt en impuls att svara att det kanske är dags att flytta härifrån nu då. Men jag svarade istället: -Jag vet det Pia, vi har träffats förut du och jag under de 8 år som jag bott här. Då gick hon in igen.

Jag är säker på att hon inte nonchalerar mig med vilje, hon har nog bara lite dåligt minne eller ser lite dåligt. Hon tilltalar emellertid övriga i familjen vid förnamn vilket ju får mig att framstå som ansenligt oansenlig. Hon verkar vara lika blind för mig som för cykeln hon backat in i. Men precis som Monarken så känner jag mig ändå lite tillknycklad efter vårat möte. Det är bekvämt att inte alltid synas, men det gör ont att inte bli sedd.

Mina föräldrar tyckte länge att jag och min störiga lillebror kunde fortsätta dela rum. Det var ju trots allt stort nog att rymma två 90-sängar om man ställde den ena lite på snedden. Det var för övrigt nödvändigt att placera sängarna strategiskt snett så att sängbenen hjälpligt kunde hålla nere den uttorkade heltäckningsmattan som envist rullade upp sig i skarvarna och blottade den bajsbruna masoniten därunder. Jag närde emellertid en personlig dröm om att få ta mammas syrum i besittning och göra det till mitt eget varpå jag skulle komma ur den allt mer påfrestande tillvaron som ofrivillig rumskamrat med min egensinnige bror. Eftersom det, namnet till trots, aldrig pågick någon sömnad i utrymmet som låg i fokus för min annekteringsplan var det i mitt tycke ett synnerligen enkelt beslut att låta mig göra ett fredligt övertagande av det som med tiden alltmer liknade ett textilmuseum. Brodern hade å sin sida siktet inställt på ett litet fönsterlöst rum med en skrymmande och icke fungerande vedspis som tydligen skulle vara något alldeles extra, vilket undanröjde farhågorna om en syskonkonflikt (åtminstone i fråga om hur boytan skulle fördelas). Nåväl, efter långa förhandlingar gick föräldrarna till slut med på att sanktionera flytten. Syrummet skulle bli mitt och till min förvåning och glädje även påkostas med viss renovering. Den grågröna trådtapeten sög åt sig åtskilliga hinkar väggfärg men skiftade till slut i vitaktig nyans och den även här självupprullande heltäckningsmattan ersattes av en oemotståndlig träimitation i rutmönster. Under tiden som jag mättade väggarna med färg började jag helt slumpartat lyssna på en kassett med en inspelning av Yngwie Malmsteens första album viket fick mig att bli helt besatt av denna sparsamt ödmjuka gitarrvirtuos. Min dyrkan av Yngwie genererade ett flertal mer och ännu mer patetiska uttryck, varav ett av de mest ihågkomna var att be mammas frisör att permanenta mitt hår i ett försök att efterlikna idolens fylliga frisyr. Jag kom nog tyvärr att likna frisörens mormor mer än Yngwie men jag var ändå skapligt nöjd såvitt jag kan minnas. Några år senare, på dagen för min sextonde födelsedag, skulle Yngwie förära Nobelhallen i Karlskoga med en konsert och min lycka kunde inte vara större. Nu blev konserten i och för sig flyttad till Bergslagsskolans gymnastikhall på grund av, antar jag, för dålig biljett försäljning. Men om konserten skulle upplevas på hockeyrink eller handbollsplan spelade väl mindre roll. Om jag så tvingats se min stora idol stående i kvicksand så hade jag ändå glatt gått dit.

Nobelhallen är ju för övrigt är en sån där arena som behållit sitt namn sedan den byggdes. Många dylika anläggningar tycks ideligen bli föremål för övergrepp i form av förvirrande namnbyten. En träskalle som jag tycker väl att ett stadigvarande namn på ett effektivt sätt underlättar identifiering, men jag är väl alltför konservativ för att blidkas av kraften i en tydligen helt sund varumärkeshysteri. Efter att mitt liv berikats med eget rum var tillvaron fulländad och jag etablerade snabbt förvissning om att flytten var att betrakta som permanent. Men trots att övriga i hushållet erkänt rummet som mitt så hade ingen, inte heller jag, en tanke på att rummet skulle heta något annat än ”Syrummet”. Ett namnbyte hade säkert bara skapat förvirring.

Häromveckan avlade jag visit i min gamla hemstad Karlskoga. Anledningen var att beskåda hockeylaget med hemvist på samma ort möta och förhoppningsvis krossa ett motstånd bestående av ett hockeylag med utsocknes hemvist. Det enda som krossades var emellertid mina förhoppningar om ett sådant utfall. De blåvita tycktes ha tillbringat betydligt längre tid på julfesten än opponenterna och efter blott något minut förkunnade poängtavlan ett underläge som visade sig ointagligt trots en långdragen och stundtals tröttsam drabbning. Efter fullbordad förlust ville jag sedan ta med mitt resesällskap på en vandring längs minnenas allé. Här hade jag ju möjlighet att dela med mig av upplevelser från dåtiden som kanske kunde fascinera ett ofrivilligt offer. Jag kunde ju visa, gestikulera och orera med inlevelse om alla äventyr, firanden och nederlag som jag upplevt på den mark vi nu med starkt förankrad lokalkännedom skulle traktera samtidigt som jag själv fick känna historiens vingslag. Det visade sig dock att mitt minne var alltför dåligt för att det skulle bli något annat än en helt vanlig promenad. Dessutom i till synes okänd terräng och med ansiktet upplyst av skenet från google maps. Vi begravde sorgen över de svidande minnes- och matchförlusterna med en varsin undertempererad Irish Coffee på en avfolkad bar innan vi gick tillbaka till hotellet där min resekamrat uppmärksammade ett hållbarhetsinitiativ som tillfälligt distraherade mig från alla olyckliga öden. Hotelledningen informerade om att städning på rummet inte utfördes oftare än var fjärde dag annat än vid särskilt önskemål. Anledningen skulle vara att man strävade efter ett minskat miljöavtryck. Nu är jag väl i och för sig van vid att det i hemmamiljö städas betydligt mer sällan än var fjärde dag, men då betalar vi inte heller tvåtusen per natt för vistelse på yta i klädkammarstorlek. Och betalar man tvåtusen per natt kan man väl få förvänta sig att rummet är städat när man kommer tillbaka segerrusig och nostalgisk efter idrottslig framgång och vandring längs minnenas allé, eller som i detta fall småfrusen och apatisk efter en tung förlust och en desorienterad promenad. Vad som stör mig mer är att den uteblivna städningen, vars faktiska miljövinst torde vara försumbar, givetvis inte åtföljs av någon prisreduktion. Men vad som stör mig mest är att man använder hållbarhetsargumentet som förevändning för att vinstoptimera på kundens bekostnad. Jag är ingen miljöaktivist men jag betraktar klimatutmaningen som reell och konkreta åtgärder som nödvändiga. Alla initiativ är väl därmed i olika grad värdefulla och jag har inga problem att acceptera diverse komfortmässiga nedgraderingar om det gynnar klimatet. Men att nedgradera miljöfrågans relevans genom hyckleri om miljöengagemang och förtäckta sparpaket tycker jag känns ovärdigt.