Finnarna sägs ibland vara världens lyckligaste folk. En teori som läggs fram för att förklara detta är att de inte har så höga anspråk. Och visst, om man inte har så höga anspråk så kanske det räcker med backhoppningsframgångar vart femte decennium och friheten att få trycka in valfritt antal konsonanter i alla ord för att en ska känna sig lycklig. Som folk betraktat. Bland enskilda individer så brukar de mest livsbejakande beskrivningarna av lycka komma från de som varit med om något riktigt otäckt men kommit undan med livet i behåll, typ att man fastnade med benet i en slåtterhack men slapp undan med en reva i brallorna.

Receptet för lycka skulle alltså, baserat på denna helt ofullkomliga utredning, kunna vara att antingen ta ner förväntningarna till ett minimum för att sedan kunna jubla över småsaker, eller att utsätta sig för livshotande faror med förhoppning om att vakna lyckligare ovan jord nästa dag. I båda fallen åstadkoms lyckoruset genom enkla och grundläggande ting snarare än oanständig lyx eller resor till andra himlakroppar.

Eftersom jag är räddhågsen snarare än äventyrlig framstår det första alternativet som det naturliga valet för mig. En asketisk livsstil behöver ju inte innebära att jag går i kloster, det kan ju räcka med återhållsamhet av normalgraden. Om jag stänger av golvvärmen i badrummet och säger upp mitt Netflixabonnemang så kommer jag fortfarande att ha det bekvämare än 99,99% av befolkningen på jorden. Men blir jag lyckligare?

Häromveckan parkerade jag i ett centralt beläget parkeringsgarage och betalade i en app. Det kändes inte som en stor grej då men kanske lite väl spendersamt känner jag nu… Hur som helst, efter avslutad parkering uppmanades jag av parkeringsbolaget att betygsätta hur positiv parkeringsupplevelsen varit i ett digitalt frågeformulär. Jag tyckte inte att det kändes som en särskilt betydelsefull upplevelse att parkera i ett underjordiskt garage och betala för den oönskade vistelsen i en app. Men formuläret medgav inte fritextsvar så jag fick inte uttrycka denna åsikt. Så istället lät jag mig inspireras av den grå omgivningen och började tänka lite finskt. Kanske skulle jag försöka omvärdera mina högtravande visioner om upplevelser och betrakta begreppet lite mer vardagligt? En upplevelse behöver ju inte nödvändigtvis vara ett våghalsigt bungeejump eller en månpromenad, det kan vara att köpa 17 minuter i parkeringszon 1661 också. Nu kändes det plötsligt toppen! Jag gav upplevelsen 5 poäng av 5 möjliga.

Att jag ofrivilligt försökte knuffa undan en betongpelare med backspegeln på väg ut från garaget lät jag inte påverka betyget, det var ju knappast parkeringsbolagets fel. Men förvåningen, skammen, bucklan och det segdragna försäkringsärendet som påkörningen gav upphov till blev ju verkligen en upplevelse!

För andra gången på fyra ”försök” lyckades vi befinna oss på Astrid Lindgrens värld en sådan dag där sagoparken firade besöksrekord. I densamma befann sig under denna dag fler människor än hela Vimmerbys totala folkmängd. Smålänningarna var dock underrepresenterade, till skillnad från tyskarna och danskarna som välvilligt bidrog till den kulturella mångfalden. Utan att veta säkert så tror jag att åtminstone halva Fyn samtidigt trängdes i Mattisborgen tillsammans med mig. Jag var på god väg att skapa lite mera plats genom att putta ner några ungar i helvetesgapet men min för tillfället begränsade medmänsklighet hade lyckligtvis fortfarande kraft att hindra mig.

Vi hade hyrt en mysigt litet torp i ”Den lilla staden” som byggts i en autentisk miljö. Jag vet inte säkert vilken miljö eller tidsepok det var frågan om faktiskt, men något nostalgiskt småstadsaktigt i 1920-tals anda kanske. Mysigt är det under alla omständigheter med lantligt kök, våningssängar, trädgård med grill och en mysig bakgård med ett hundratal vrålande barn utan sömndisciplin i en klätterställning.

Vi stannade på en stormarknad på vägen dit för att proviantera. Vi skulle göra Pinsa (varma mackor fast lite mer pretto) på kvällen och äta glass till efterrätt. Väl framme i torpet insåg vi att torpet var såpass autentiskt att frys saknades och att glassen till följd av detta smälte med obarmhärtig fart i den tryckande sommarvärmen. Vi tvingades därför äta glassen före middagen för att den inte skulle gå förlorad vilket såklart också innebar att vi blev ganska mätta eftersom glass är så himla gott och vi hade köpt ganska många burkar. Efter den räddningsaktionen var ingen av oss särskilt hungrig längre och Pinsa kändes som en aningen mastig dessert. Och eftersom det inte fanns någon ugn i torpet (sannolikt var även detta autentiskt) så var det ju heller inte möjligt att tillaga någon Pinsa. Det hade fått räcka med lite kaffe efter glassen, om det nu bara hade funnits kaffefilter i torpet. Men tydligen hade arkitekten prickat in en tidsepok när man uppfunnit kaffebryggaren men ännu inte kaffefiltret, och eftersom vi inte förutsett detta och inte köpt kaffefilter så det fick bli ett glas vatten och gå direkt i säng. Nåja, direkt är lite förskönande faktiskt. Sängen ska ju bäddas först och det är faktiskt ganska knepigt att bädda den övre halvan av en våningssäng även utan diskbråck. Men efter några tidstypiska gubbstön så blev det till slut färdigt.

Vi gick upp tidigt och kom i god tid till entrén där vi med endast ett fåtal besökare före oss kunde passera och sätta fart mot Junibacken där första teaterföreställningen snart skulle äga rum. På vägen dit insåg jag till min bedrövelse att jag glömt ta mina nervtabletter som ska mildra de negativa effekterna av ovan nämnda diskbråck. I vetskap om att jag skulle tillbringa större del av dagen ihopkrupen på en hård träbänk framför diverse skådespel fann jag ingen annan råd än att vända tillbaka till torpet och åtgärda detta. Lunkandes ut genom entrén rekapitulerade jag de senaste timmarnas fadäser och fick känslan av att inte alls vara påkopplad, snarare helt avkopplad. Till en början i negativa tankebanor men snart med insikt om att det kanske inte behövde vara något fel med det, tvärtom faktiskt. Meningen med att vara ledig och ha semester är väl att man ska koppla av? Och då är det ju faktiskt ändamålsenligt. Nöjd med min insikt och full av nyvunnen iver tog jag ett glas vatten, glömde nervtabletter och solglasögon på diskbänken, lämnade torpet utan att låsa dörren och återvände till den nu 150 meter långa kön till samma entré som jag redan passerat två gånger utan att ens se röken av Madicken. Pilutta mej liksom.

Jag minns att jag i min barndom, huserandes i syrummet, laborerade med en uråldrig timer för att åstadkomma ett spektakulärt väckningsalarm där en Luxor-stereo och färgade glödlampor vid en given tidpunkt skulle avisera att det var dags att gå upp. Timern sattes i eluttaget och var av väldigt analog modell med mekaniska piggar som skulle tryckas in och ut för att bestämma när strömmen skulle vara tillslagen. Precisionen var usel. Yngwie Malmsteen och de seriekopplade skrivbordslamporna kunde om man hade otur få fart redan innan mina mjölkbönder till föräldrar hunnit ut i ladugården. Eller om man hade ännu mer otur långt efter att skolbussen hade tutat färdigt och åkt vidare mot skolan med mina sedan länge precisionsuppväckta skolkamrater. Jag fick snabbt ge upp tanken på detta i min fantasi helt oöverträffat magiska alarm och önska mig en klockradio istället. Avsevärt bättre precision men betydligt tråkigare upplevelse. Inga ljuskaskader och mäktig hårdrock, bara en morgontrött Pekka Heino eller vem som nu morgonpratade på den tiden.

Med åren har jag kommit att försova mig alltmer sällan. Kanske för att man aldrig hinner träda in i den där djupa dvalan innan det är dags att gubbpissa. Jag tittar av någon anledning väldigt gärna på klockan varje gång jag tar en sådan kisspaus. Kanske för att få veta hur mycket längre jag får sova, men sannolikt mest för att jag är en oskön tidsfascist med okontrollerbart kontrollbehov.

Alarmet som nu proklamerar tid för uppgång är näst intill ljudlöst och signalen allt annat än minnesvärd. Likafullt vaknar jag nästan omedelbart och petar till på telefonen för att få den att tystna. Jag går upp, fascineras av trötthetsgraden utan att fästa någon vidare uppmärksamhet på den. Mummar och klär på mig, inleder en ganska rutinmässig ur- och iplockning av diskmaskinen, tömmer sopor, kokar gröt och ska precis sätta mig för att äta den då jag av en händelse sneglar till på klockan…. 02.46. Det är ju alldeles knasigt förstås. Så knasigt att jag inte riktigt kan avgöra om det är tidigt eller sent. Det visar sig att alarmet inte alls låtit, annat än möjligtvis i mitt huvud. Min tidigare starka övertygelse om att det är morgon mildras betänkligt av det faktum att dygnet nätt och jämt börjat. Jag inser också att jag inte kan gå upp vid denna tid, ännu mindre trycka en tallrik havregrynsgröt. Det blir att lämna gröten att kallna på köksbänken och återgå till sängläge.

Man skulle i och för sig kunnat passa på att se sista kvarten av Sverige-Polen. Sådana matcher ska ju av någon outgrundlig anledning spelas med start efter läggdags. Man undrar ju varför. Är det spelarna som helst vill spela i månsken eller publiken som törstar efter sömnbrist? Oavsett anledning så tycker jag inte det finns anledning att vända på dygnet för en hel nation bara för att ett dussin morgontrötta divor ska sparka boll.

Vi har en granne, hon heter egentligen Pia men vi kan kalla henne Gudrun om hon skulle vilja vara anonym. Det är ju viktigt med integriteten. Hon brukar göra en liten rivstart med sin Fiat Ritmo varje gång hon åker upp på den grusade uppfarten mellan bostadsrättsföreningens båda huskroppar så att det blir en liten kulle där som vi måste kratta ut varje gång vi har vårstädning. Hon brukar också backa på föreningsmedlemmarnas cyklar och en elstolpe lite då och då. Hennes egen uppfattning om vilket avtryck hon har gjort i föreningen är väl främst att hon har planterat några rosbuskar på den gemensamma innergården för 30 år sedan och som är så vackra så vackra. Möjligen förblindad av ett bristande floralt intresse upplever jag att det ovala bakhjulet på min Monark har gjort större avtryck än blomsterprakten i rabatten. Vi känner inte varandra väl, det kan man inte säga, men vi har väl ändå setts ett hundratal gånger, jag har kört möbler och växter till hennes kolonilott osv. Så man får väl ändå säga att vi är bekanta. Häromdagen stod jag i godan ro vid min cykel och försökte böja tillbaka en tillknycklad bakskärm när hon klev ut genom porten intill. Hon hälsade artigt och frågade om jag bodde här? Ja, jag bor i huset där sa jag och pekade. -Jaha… Jag har bott här i 30 år och har planterat rosorna där borta sa hon. Jag betvingade snabbt en impuls att svara att det kanske är dags att flytta härifrån nu då. Men jag svarade istället: -Jag vet det Pia, vi har träffats förut du och jag under de 8 år som jag bott här. Då gick hon in igen.

Jag är säker på att hon inte nonchalerar mig med vilje, hon har nog bara lite dåligt minne eller ser lite dåligt. Hon tilltalar emellertid övriga i familjen vid förnamn vilket ju får mig att framstå som ansenligt oansenlig. Hon verkar vara lika blind för mig som för cykeln hon backat in i. Men precis som Monarken så känner jag mig ändå lite tillknycklad efter vårat möte. Det är bekvämt att inte alltid synas, men det gör ont att inte bli sedd.

Mina föräldrar tyckte länge att jag och min störiga lillebror kunde fortsätta dela rum. Det var ju trots allt stort nog att rymma två 90-sängar om man ställde den ena lite på snedden. Det var för övrigt nödvändigt att placera sängarna strategiskt snett så att sängbenen hjälpligt kunde hålla nere den uttorkade heltäckningsmattan som envist rullade upp sig i skarvarna och blottade den bajsbruna masoniten därunder. Jag närde emellertid en personlig dröm om att få ta mammas syrum i besittning och göra det till mitt eget varpå jag skulle komma ur den allt mer påfrestande tillvaron som ofrivillig rumskamrat med min egensinnige bror. Eftersom det, namnet till trots, aldrig pågick någon sömnad i utrymmet som låg i fokus för min annekteringsplan var det i mitt tycke ett synnerligen enkelt beslut att låta mig göra ett fredligt övertagande av det som med tiden alltmer liknade ett textilmuseum. Brodern hade å sin sida siktet inställt på ett litet fönsterlöst rum med en skrymmande och icke fungerande vedspis som tydligen skulle vara något alldeles extra, vilket undanröjde farhågorna om en syskonkonflikt (åtminstone i fråga om hur boytan skulle fördelas). Nåväl, efter långa förhandlingar gick föräldrarna till slut med på att sanktionera flytten. Syrummet skulle bli mitt och till min förvåning och glädje även påkostas med viss renovering. Den grågröna trådtapeten sög åt sig åtskilliga hinkar väggfärg men skiftade till slut i vitaktig nyans och den även här självupprullande heltäckningsmattan ersattes av en oemotståndlig träimitation i rutmönster. Under tiden som jag mättade väggarna med färg började jag helt slumpartat lyssna på en kassett med en inspelning av Yngwie Malmsteens första album viket fick mig att bli helt besatt av denna sparsamt ödmjuka gitarrvirtuos. Min dyrkan av Yngwie genererade ett flertal mer och ännu mer patetiska uttryck, varav ett av de mest ihågkomna var att be mammas frisör att permanenta mitt hår i ett försök att efterlikna idolens fylliga frisyr. Jag kom nog tyvärr att likna frisörens mormor mer än Yngwie men jag var ändå skapligt nöjd såvitt jag kan minnas. Några år senare, på dagen för min sextonde födelsedag, skulle Yngwie förära Nobelhallen i Karlskoga med en konsert och min lycka kunde inte vara större. Nu blev konserten i och för sig flyttad till Bergslagsskolans gymnastikhall på grund av, antar jag, för dålig biljett försäljning. Men om konserten skulle upplevas på hockeyrink eller handbollsplan spelade väl mindre roll. Om jag så tvingats se min stora idol stående i kvicksand så hade jag ändå glatt gått dit.

Nobelhallen är ju för övrigt är en sån där arena som behållit sitt namn sedan den byggdes. Många dylika anläggningar tycks ideligen bli föremål för övergrepp i form av förvirrande namnbyten. En träskalle som jag tycker väl att ett stadigvarande namn på ett effektivt sätt underlättar identifiering, men jag är väl alltför konservativ för att blidkas av kraften i en tydligen helt sund varumärkeshysteri. Efter att mitt liv berikats med eget rum var tillvaron fulländad och jag etablerade snabbt förvissning om att flytten var att betrakta som permanent. Men trots att övriga i hushållet erkänt rummet som mitt så hade ingen, inte heller jag, en tanke på att rummet skulle heta något annat än ”Syrummet”. Ett namnbyte hade säkert bara skapat förvirring.