Anträdet till lägenheten efter ännu ett utfört dagsverke tycks initialt förlöpa utan avsteg från ordinarie rutin. En påträngande tillika bekant arom stiger ur den avskrädespåse jag med lätthet skuttar över för att inte snubbla in i hallspegeln. Under en näst intill undermedveten svepande rekognosering av omgivningen fångas emellertid mitt öga av något i sammanhanget tämligen säreget. På köksbordet står… en gris! En liten vit spädgris, sannolikt framställd av gips, med en iögonfallande skåra i ryggen. Jag betraktar under tystnad det besynnerliga tillskottet i det i övrigt relativt sparsmakade utbudet av prydnadsdekor i vårt bohag. Alltjämt på säkerhetsavstånd besiktigar jag det lilla svinet som förutom sin ryggskada visar sig ha ytterligare en allvarlig defekt i form av ett ansenligt hål i buken som temporärt har tilltäppts med en kork. Jag erfar efterhand att denna förbryllande tingest inte är något mer ovanligt än en spargris, om än betydligt mer verklighetstrogen och detaljrik än flertalet man tidigare skådat. Det som istället visar sig vara det häpnadsväckande är att kostnaden för att förvärva grisen, vilket av allt att döma skett hos ett av stadens mer moderiktiga etablissemang för heminredning, uppgått till något av en fantasisumma. Satt i procentuellt förhållande till dess maximala sparkapital tävlar beloppet på allvar med de allra dyraste avgifter för långsiktigt sparande som finns att välja mellan bland olika finansväsen. Och även om båda företeelserna med enkelhet lockar till skratt så gör sig i alla fall Albino-Nasse betydligt bättre på köksbordet än en årssammanställning av mitt pensionssparande, vilket ger en extra knorr till det hela.

I enlighet med den gängse normen för medelålders samboende par innehavare av bostadsrätt initierades för en tid sedan projektering av nytt kök. Jag lyckades tränga bort den obehagliga känslan av att utöva strömlinjeformat Svenssonbeteende med argumentation uppbyggd av det nöje jag trots allt finner i att laga mat, samt rekapitulation av reagenser på en i huvudhöjd monterad köksfläkt och dess flertaliga och oöverlagda attacker på skallbasen. Köksleverantör och innehåll valdes med stor omsorg ut varefter önskemålen anpassades till rådande finansiell ställning, en process inte olik genomförandet av ett grekiskt sparpaket. Ett flertal av de mest eftertraktade lyxigheterna fick således strykas mot bakgrund av dess i sammanhanget helt irrelevanta kostnadsbild. Efter ett stort antal kontrollmätningar och kontroll av kontrollmätningarna, kontrollerades de kontrollmätta kontrollmätningarna en kontrollerande gång varpå ordern exekverades och en tre månader lång fyraveckorsperiod av otålig väntan inleddes. Hantverkare kontaktades och offerter i miljonklassen trängdes i brevlådan. Alla med det gemensamt att det fasta pris som uppgavs enligt några fyndigt formulerade tillägg endast begränsade kostnaden i nederkant. Uppåt tycktes däremot ett rymligt hålrum skapas för sannolikt tillkommande kostnader beräknade på en timtaxa som kan förmodas ha stor likhet med advokatsamfundets. Samtliga hantverkare som behövt ge oss simultan juridisk konsultation under monteringen för att bli någotsånär prisvärda ratades och valet föll istället på att engagera vänner och bekanta på utnyttjandebasis. Bortforslingen av det gamla köket gick mycket smidigt under ledning av Stanislav som diktatoriskt dirigerade sina landsmän från det forna öst i konsten att på mindre än en timma helt förflytta köksinredning och vitvaror till minibussar för vidare transport mot Polen. Som åskådare kunde vi nu börja betrakta våra kunniga och mycket engagerade vänner i deras häpnadsväckande ambition att på ett proffsigt sätt uppföra det som från och med nu skulle utgöra vår nya matberedningsplats. Våra konkreta bidrag till installationen begränsades med undantag för frekvent kaffebryggning alltjämt till åskåderi, vilket dock ska sägas haft ett snarast positivt värde för slutresultatet.

Att i denna ansenliga ålder äga sin första diskmaskin är tillsammans med alla andra positiva upplevelser en samling svårligen överskattade element i projektets efterdyningar. Att jag inte etablerat en enda konkret tanke kring vad en ångugn används till är underordnat. Med tiden ska vi nog bli varse detta mysterium.

En fullvuxen fusion av Emil i Lönneberga och Karlsson på taket sitter i domarstolen iklädd kostym och en färgsprakande fluga. Som om inte uppsynen i övrigt gjorde honom tillräckligt intellektuell för att slippa komplettera med detta motbjudande attribut. Han presenteras av den där killen som brukade busringa i radio. Instängda i celler som med en mild portion fantasi kan liknas vid något med tåganknytning, sitter de för kvällen utvalda societetspersonerna. Inte sällan uppblandade med någon mindre belevad narr för att inte helt avgränsa publiken till medlemmar i föreningar för extrem särbegåvning. Vart är vi på väg? Jo, mot den fullständiga förnedring som orsakas av att få höra frågor som man inte ens visste fanns, och än värre oftast besvaras av de intagna med smaklöst spelad nonchalans. Vad hette den fram tills nu okände rumänske författare som i januari 1967 skrev ett aldrig publicerat verk i syfte att övertyga folket om dess onödighet? Och vad hette förlaget som verket aldrig gavs ut på? Och vad heter Rumänien på latin? Ett poäng för varje rätt svar. Jag försöker minnas frågan, men hjärnan kopplas ner på grund av otillräckligt ram-minne. I pausen träder en tydligen mycket erkänd, men för mig helt okänd, sångfågel in på scenen och sjunger med böjd rygg och pekar uppåt. När musiken tystnat och programledaren sin vana trogen uttryckt sin förtjusning genom att utbrista ”bravo”, rycks jag ur den välbehövliga vilan för att överraskas av att musiken inte var underhållning utan ledtrådar till fler frågor som lyckosamt helt dolts i någon tidigare formulering. Den ovillkorliga resignationen är nu ett faktum.

Insikten om att man inte förväntas kunna svara på alla frågor, eller insikten om att resorna fortsätter i planerat tempo trots att mitt behov av betänketid skulle gynnas av de upprepade signalfel som tågresor normalt bjuder på, är inte tillräckliga för att undanröja den känsla av oduglighet som angriper sinnet när de vandrande uppslagsverken till slut skrävlat färdigt och tilldelas grönsaksbuketter av den hörlursbeprydda studiopersonalen. Programtiteln till trots är konsekvensen av denna timmes fredagsunderhållning endast en påminnelse om att man inte alls är på spåret. Snarare helt av banan.