Redan vid det abrupta uppvaknandet har dagen erövrat ett för mig ointagligt försprång. Jag bedrövas inför åsynen av tidsangivelsen på mobiltelefonen som utövar en förargelseväckande och nästan hånfull tystnad. Som om den ville jävlas. Jag förbannar den sakligt och förklarar pedagogiskt att den ska väcka mig, inte väcka anstöt hos mig. Jag hallucinerar sannolikt i detta fortfarande halvvakna tillstånd, men jag kan just då svära på att den lägger armarna i kors och fnyser arrogant som för att visa att den inte tänker lyssna. Jag gör en helt onödig kontroll av tidsinställningarna på den morgontjuriga kamraten men konstaterar helt oförvånat att den inte självmant ändrat tidszon under natten, och att jag därmed med säkerhet försovit mig förutsatt att jag inte befinner mig på Island. Men inte ens den arktiska väderleken utanför fönstret håller liv i den förhoppningen i mer än en bråkdelen av en halv sekund och jag påbörjar istället en improviserad och därmed helt ostrukturerad omprioritering av morgonens ordinarie göromål för att om möjligt reducera den tidsmässiga ledning som verkligheten skaffat sig på min bekostnad. Den hastiga översynen av strategin får dessvärre inte alls den effekt jag önskade. Att ta sig igenom den komprimerade morgonrutinen tar exakt lika lång tid som vanligt trots att jag vid första mellantiden vid ytterdörren varken duschat, ätit frukost eller borstat tänderna. Eller vaknat. Däremot har jag sparkat ut ett vattenglas, hakat ur strumplådan ur sina fästen och ryckt av ett skosnöre vilket jag vanligtvis inte brukar hinna med. Förbryllad över hur detta gick till tvingas jag be en upprörd mamma om ursäkt för att jag nyss vräkt upp dörren på hennes intet ont anande treåring. Jag försvinner ut genom porten precis innan trappuppgången dränks i barnslig självömkan och hot om anmälan för vållande till kroppsskada. Med tanke på hur liten kroppen var kan väl skadan inte vara så stor tänker jag rationellt och kastar mig upp på sadeln och försöker trampa iväg på den fortfarande låsta cykeln med omedelbart balanshaveri och stukad tumme som följd. Under färden till arbetsplatsen lyckas ett tiotal bilister undvika att köra över mig vilket framkallar påtaglig oro eftersom den ansamlade mängd tur som nu slösats bort på att komma till jobbet blott två timmar för sent måste göra mig otursförföljd i närmare ett decennium framöver. På arbetsplatsen verkar ingen ha lagt märke till min oöverlagda frånvaro och ingen tycks heller lägga märke till min överlagda närvaro. Jag hinner dock inte fyllas av besvikelse inför detta faktum innan jag konstaterar att min tjuriga telefon ligger kvar på nattduksbordet och jag tvingas återvända hem för att hämta den. Detta får mig snarare att känna temporär glädje över min uppenbart intetsägelsefulla karaktär på arbetsplatsen.

När jag till slut sitter vid mitt skrivbord iförd en snedknäppt skjorta och en smått förargelseväckande hårläggning kan jag slå fast att det nog varit klokt att resignera inför klockans jordskredsseger på ett betydligt tidigare stadium. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man skyndar sig, det blir ändå inte mer nu än nu, och plötsligt har man istället gått miste om då… Något som ytterligare bekräftas när det fem minuter senare är dags för lunch och jag inser att matlådan ligger kvar i kylen där hemma.

”Åtta av tio tandläkare anser att det är viktigt med god munhygien”. Så hävdar i alla fall någon av de industriellt exploaterade tandhygienister som vill hjälpa oss att varumärkesdefiniera våra badrumsskåp genom att attackera oss med kommersiella meddelanden som likt granatsplitter perforerar annars utmärkta långfilmer i tv. Förvisso en smått överväldigande majoritet, men icke desto mindre häpnadsväckande att hela två av tio tandläkare kan antas tycka att det inte alls är speciellt viktigt med en god munhygien! Man blir ju genast lite nyfiken på vad de istället skulle framhålla som avgörande för god tandhälsa, om det nu var det man frågade om. Undersökningens resultat påverkas ju förstås av vad man velat ta reda på. Rent hypotetiskt skulle frågan kunnat handla om huruvida man tyckte att god munhygien är viktigt vid målning av strukturerade väggytor, men då ter det sig nästan ännu märkligare att åtta av tio skulle framhålla just munhygienen som avgörande för ett gott resultat. Och ännu mer besynnerligt att man i så fall valt att fråga tio tandläkare om detta istället för att konsultera sakkunniga med mer relevanta åsikter i ämnet, exempelvis målare. Förhåller det sig verkligen så som påstås i det kommersiella tillkännagivandet, eller väger undersökningar och statistik så tungt i våra medvetanden att det framstår som mer tillförlitligt att redovisa resultatet av en låtsasstudie, trots att det påhittade resultatet verkar dummare än till och med en högst osannolik verklighet?

Häromdagen redovisades en undersökning gjord bland våra medborgare gällande huruvida man trodde att ett bestämt urval av våra politiska partier skulle klara av att barrikadera sig i plenisalen i händelse av ett hypotetiskt tidigarelagt val. Vilka politiska förenanden det gällde eller vad de tillfrågade trodde kan lämnas därhän. Det originella var att man, till skillnad från vid sedvanliga stickprov på den politiska temperaturen, valde att sammanställa ett antal gissningar av utfallet istället för att som annars ta reda på i vilken valurna den tillfrågade skulle välja att förlägga sina röstsedlar för att sedan dra en statistisk slutsats av de insamlade svaren. Kan tänkas att man valde detta egendomliga alternativ i brist på tid och ork, men det hela kändes ungefär lika relevant som att be grannen gissa lottoraden.

Uttrycket att vad som helst kan bevisas med statistik förefaller ännu vara högaktuellt, och kan nog förväntas vara det även i fortsättningen om inte någon statistikunderstödd undersökning plötsligt slår dubbelknut på fenomenet. ”En undersökning visar att åtta av tio undersökningar inte är tillförlitliga”…

Det är arla morgonstund den 26:e juni. Lea och Rakel har namnsdag. Solens första strålar letar sig försiktigt in genom det öppna fönstret och en störig tuppjävel hörs på håll. Midsommar, symbolen för sommarens epicentrum, har just passerats och en förväntan om en varm, solig och avslappnande semestermånad har brett ut sig som en fjolårsdammig picknickfilt framför de bara fötterna. Det är nu drömmar om nakenbad, förkolnade flintastekar, sönderkliade myggbett, flagnad näsa, kubbgräl, trasig AC och ångestframkallande semesterfetma ska infrias. Bildligt talat.

I den tvivelaktiga metaforen ”livet omräknat i ett kalenderår” befinner jag mig nämligen med min aktuella ålder på den 177:e dagen (av 365 förväntade), förutsatt att min åldersbeständighet överensstämmer med mannens enligt statistiken fastställda medellivslängd i Sverige 2012. Någon bättre gissning av min livslängd kan heller inte göras utan framtidssiande attribut som kristallkula, tarotkort eller en slemmig abborrfena. Då jag förvånande nog inte förfogar över något av dessa, och efter viss eftertanke lät mig inse att djupfryst torskblock har alltför betydande åtskillnader gentemot abborren, blev befolkningsstatistiken en välkommen vän.

Jag skulle nog inte säga att jag gått miste om något eller slösat bort tiden hittills, men med tanke på att det bara är ett par månader kvar till september så är det nu onormalt bråttom att ge sig i kast med allt som bara kan upplevas under denna vackraste av alla livets årstider. Såvida inte den statliga pensionsåldersutredningen fastställer att livslängden kommer att fortsätta öka, med de två uppenbara biverkningarna att pensionsåldern höjs och att det plötsligt blev typ maj igen.