Dagen börjar med att jag kvitterar ut min traktorkeps. Ett av de fåtal klädesplagg som inte är tillgängliga för bruk i officiella sammanhang annat än vid särskilda tillfällen. Denna gång är evenemanget av sådan art att utkvitteringen går nästan onödigt smärtfritt vilket kan ha att göra med att attestanten inte själv ska närvara. Bara minuten efter att jag låst in mig på toaletten i syfte att låta kepsen plockas fram från det gömsle som inte får avslöjas med risk för otillbörlig tillämpning av nämnda huvudbonad, är proceduren klar och den grå och grönmönstrade Fendtkapsylen hänger framme för avhämtning och högtidlig påtagning. Jag försöker se cool ut samtidigt som jag lönlöst försöker tvinga tillbaka ett barnsligt brett leende. Kombinationen är skrattretande, men oundviklig. Vi ska åka till Tierp och EM i dragracing.
Jag har tvingat med mig en av mina bästa vänner som också hyser stor förtjusning över motorsport. Att förtjusningen inte riktigt kan jämställas med den jag själv hyser blir dock uppenbart när jag, under tiden han fortfarande iklädd nattsärk tuggar på sin första frukostmacka, står färdigklädd och studsar kissnödigt vid ytterdörren.
Bilfärden känns evighetslång och att vi under färden inte hinner få en besiktningstid känns bara konstigt. När vi äntligen är framme kan vi redan på håll höra de vansinnestrimmade bilarna som under loppet av några få sekunder ska ta sig från punkt A, längs en asfaltbelagd bana till en punkt som ligger exakt 402 meter framför punkt A, i vardagligt tal kallad punkt B. När största klassens med hästkrafter fullproppade vidunder brakar loss vid punkt A skramlar det till bland revbenen och jag tror att hela läktaren ska rämna under min arenalinstinna folkölskropp, ända tills kamikazeförarna efter knappt 4 sekunder har passerat punkt B och mitt tryne krampaktigt förvrids i det där fåniga leendet igen.
Jag har själv aldrig varit kapabel att åstadkomma några liknande fartmässiga bedrifter. Det enda trimningsförsök som inte helt förstörde min gamla Puch M50 var när jag med snören från en höbal försökte knyta fast en förgasare någonstans på mitten av moppen där jag hade för mig att den nyss demonterade förgasaren satt. Det gick som förväntat väldigt uselt, och mopeden stod lika blickstilla som den hjärnverksamhet som nu behövts för att återställa den pinsamma malören. Jag resignerade skamset inför min oförstående far som suckade uppgivet vid åsynen av spektaklet, men att använda snören och kärringknutar när man mekar har åtminstone den fördelen att det inte blir någon större åverkan på själva hårdvaran. Därför blev jag denna gång inte heller utskälld som muttersjuk klåpare, vilket i praktiken dock bara var en något fördröjd diagnosframställan eftersom den för evigt fastställdes bara någon vecka senare i ett virrvarr av trasiga kolvringar. Tror jag att dom hette.