PUCHO I KEPS

Dagen börjar med att jag kvitterar ut min traktorkeps. Ett av de fåtal klädesplagg som inte är tillgängliga för bruk i officiella sammanhang annat än vid särskilda tillfällen. Denna gång är evenemanget av sådan art att utkvitteringen går nästan onödigt smärtfritt vilket kan ha att göra med att attestanten inte själv ska närvara. Bara minuten efter att jag låst in mig på toaletten i syfte att låta kepsen plockas fram från det gömsle som inte får avslöjas med risk för otillbörlig tillämpning av nämnda huvudbonad, är proceduren klar och den grå och grönmönstrade Fendtkapsylen hänger framme för avhämtning och högtidlig påtagning. Jag försöker se cool ut samtidigt som jag lönlöst försöker tvinga tillbaka ett barnsligt brett leende. Kombinationen är skrattretande, men oundviklig. Vi ska åka till Tierp och EM i dragracing.

Jag har tvingat med mig en av mina bästa vänner som också hyser stor förtjusning över motorsport. Att förtjusningen inte riktigt kan jämställas med den jag själv hyser blir dock uppenbart när jag, under tiden han fortfarande iklädd nattsärk tuggar på sin första frukostmacka, står färdigklädd och studsar kissnödigt vid ytterdörren.

Bilfärden känns evighetslång och att vi under färden inte hinner få en besiktningstid känns bara konstigt. När vi äntligen är framme kan vi redan på håll höra de vansinnestrimmade bilarna som under loppet av några få sekunder ska ta sig från punkt A, längs en asfaltbelagd bana till en punkt som ligger exakt 402 meter framför punkt A, i vardagligt tal kallad punkt B. När största klassens med hästkrafter fullproppade vidunder brakar loss vid punkt A skramlar det till bland revbenen och jag tror att hela läktaren ska rämna under min arenalinstinna folkölskropp, ända tills kamikazeförarna efter knappt 4 sekunder har passerat punkt B och mitt tryne krampaktigt förvrids i det där fåniga leendet igen.

Jag har själv aldrig varit kapabel att åstadkomma några liknande fartmässiga bedrifter. Det enda trimningsförsök som inte helt förstörde min gamla Puch M50 var när jag med snören från en höbal försökte knyta fast en förgasare någonstans på mitten av moppen där jag hade för mig att den nyss demonterade förgasaren satt. Det gick som förväntat väldigt uselt, och mopeden stod lika blickstilla som den hjärnverksamhet som nu behövts för att återställa den pinsamma malören. Jag resignerade skamset inför min oförstående far som suckade uppgivet vid åsynen av spektaklet, men att använda snören och kärringknutar när man mekar har åtminstone den fördelen att det inte blir någon större åverkan på själva hårdvaran. Därför blev jag denna gång inte heller utskälld som muttersjuk klåpare, vilket i praktiken dock bara var en något fördröjd diagnosframställan eftersom den för evigt fastställdes bara någon vecka senare i ett virrvarr av trasiga kolvringar. Tror jag att dom hette.

BRÖDLOPP

Min bror måtte i barndomen varit något av en tankemässig sengångare. Detta som oförtjänt komplement till hans i övrigt klena begåvning och därtill hörande fysiologiska brister. När vi någon gång under premiärdecenniet av våra liv efter några veckors otålig väntan äntligen skulle få resa bort för att övervara vårt livs första bröllop tog han vår ömma moder åt sidan för att förvarnande bekänna att han bara hade för avsikt att äta en enda macka på bröllopet. Min bror hyste nämligen stor aromatisk avsmak inför mackor, och det som i hans otvättade öron lät som en smörgåsätartävling hade under de senaste veckorna orsakat stor ångest inför det obehagliga men likväl oundvikliga tvånget att tävla i grenen ät så mycket du orkar av något du inte alls tycker om. Den moder som sannolikt just då undrade om det inte kunde ha räckt med en avkomma allena i familjen, förklarade tålmodigt att evenemanget vi var på väg till inte alls hade med smörgåsar att göra vilket man kan gissa var en stor lättnad för min vilseledda broder. Man kan i och för sig förundras en smula över det faktum att han trots allt avsåg att, av ren hövlighet kan man anta, åtminstone tvinga i sig minsta godkända mängd för att inte orsaka vår familj förödmjukelsen att bli diskvalificerad ur tävlingen.

Man kan förmoda att hovkocken Catenacci hade lyft en aning på ögonbrynen (även om de med tanke på dess utgångsposition aldrig kunnat nå högre än en dvärgschnauzers mankhöjd) om han fått en beställning på fyratusen prickigkorvmackor inför den gångna helgens tilldragelse då knugen gifte bort sin yngsta dotter och därmed lät merparten av landets manliga befolkning se sin obefintliga chans att få lägra den oskuldsfulla sessan obevekligt och oåterkalleligt gå om intet.

Jag skulle tyvärr ljuga om jag påstod att jag inte sett något av det royalistiska maratonspektaklet från soffplats. Jag kan dock med orubblig bestämdhet påstå att jag inte fann någon som helst förnöjsamhet i detsamma annat än när jag av pur uttråkning med jämna mellanrum somnade till. Jag rycktes dock vid ett tillfälle ur min halvslummer när artikulationsdrottningen Ribbing gav mig plötslig anledning att känna ökad oro inför kommande finare middagar då man tydligen i mer ansedda kretsar betraktar inmundigande av mat med kniv och gaffel som en våldshandling och själva skärverktyget som livsfarligt vapen. Å andra sidan kan denna lärdom knappast föra mig högre upp på etikettsstegen innan jag lärt mig se skillnad på en förrättsgaffel och en bordsdam, och desto bättre är fördelarna med en omfattande etikettsvetenskap klart överskattade på middagar där slipsens enda rätta plats är runt pannan.

 

NATIONELL PRÖVNING

Så var det ånyo dags för det årligen återkommande firandet av Sveriges självständighet, tillika av den dag då folket medelst demokratiskt majoritetsbeslut (antar jag) valde den hänsynslöse och maktlystne Gustav Vasa till rikets konung. Så till den milda grad antika är dessa händelser att vi detta år åminner fyrahundranittioårsjubileum av desamma, vilket på ett oförklarligt skapar en motpolsfusion av historisk högtidlighet och total ignorans i ett och samma evenemang.

Och som brukligt när svensken finner anledning engagerar man sig hårt i att krysta fram kalendermässiga argument för att omgiva en i praktiken betydelselös helgdag med godtycklig och skamlös ledighet. Kontoren stänger redan vid lunchtid dagen innan för att bringa möjlighet att förbereda sig ordentligt för en dags stressframkallande plötslig ferie, och arbetsuppehållet förses med ett väl tilltaget utrymme för påföljande eftertanke genom att kalla fredagen för klämdag, vilket verkar vara vedertaget som fullgod anledning för att slippa bry sig om att gå till jobbet mer överhuvudtaget den veckan.

Men det är väl tur att vi får möjlighet att linda lite balsamerande semesterbomull runt våra sinnen när de ju annars oupphörligen angrips av katastrofer som exploderande Ikeakoppar, effektlösa Nixabonnemang, inställda sommarfestivaler, långsamma internetuppkopplingar, porrspärrade glasögon och osäkra pollenprognoser.

Så njut nu av ledigheten och håll väggen på avstånd så att du inte går in i den, och skulle du komma nära så tryck till ordentligt så kanske du åtminstone kan komma ut på andra sidan med arbetsmoralen i behåll.