ELDBEFÄNGT

Jag hånades först hänsynslöst för att jag i ett impulsivt och ogenomtänkt ögonblick gett uttryck för min vilja att se den nya filmen om Alfons Åberg. Omgivningen uppfattade min önskan som löjeväckande barnslig och klandrade mig samstämmigt under vad som föreföll vara en halv evighet. Under förolämpningsprocessen kom dock kritiken mot min person att ta en oväntad vändning då man uppmärksammade mig på att Alfons pappa enligt sagan är åldersbestämd till 38 år, vilket råkar överensstämma exakt med min egen ålder. Att Alfons pappa är skallig och hasar runt i filttofflor med en pipa i munnen gav de självutnämnda recensenterna litervis med bränsle till utlåtanden som nu omvandlats till smädelser kopplade till min extrema ålder. Den underminerade självkänslan stärktes inte heller av att jag tyst för mig själv tvingades erkänna att jag under semestern faktiskt inhandlat en pipa som jag förnöjsamt avnjuter på altanen vid högtidliga tillfällen.

Det var vid ett av dessa högtidliga tillfällen som jag avslutade rökandet med att knacka ur tobaksresterna ur pipan i en blomlåda som i frånvaron av det dignande utbud av färska örter som från början var tänkta att finnas där, utgjorde en för ändamålet magnifik askkopp. Resten av kvällen avlöpte utan några som helst extraordinära händelser, och det var inte förrän vi läggdags som jag uppmärksammade hur det genom det öppna sovrumsfönstret kunde anas något som påminde om brandrök. Efter ett kontrollerande brandsök i lägenheten kunde konstateras att det åtminstone inte brann inomhus, vilket fick mig att anta att det var något utanför och på avstånd som brann, och som jag därför hade vare sig intresse eller ansvar för.

Det tog emellertid inte lång tid innan jag åter kände mig tvungen att utreda orsaken till den nu relativt påtagliga rökdoften, varpå jag gick ut på altanen för att göra kompletterande efterforskningar. Där upptäcker jag till min förvåning hur det från blomlådan stiger en rökpelare av oanade proportioner, och hur jag trots flertalet påfyllningar av den största kastrullen vi har inte effektivt lyckas kväva den glödbädd som tagit plats där det fram till nu endast legat torr och obrukad planteringsjord.

Att försöka försvara ett oaktsamt tillgrepp av den art som gav upphov till olyckan, och som med aningen mindre tur kunde gett upphov till en smärre eldsvåda, är väl sannolikt helt framgångslöst. Men jag måste ändå få framhålla att jag och min bror i somras under tre timmar försökte få eld på en stor hög sly som trots att vi till slut hällde bensin på skiten minsann inte ville börja brinna!

 

LOPPISS

I den till färg och doft ödesmättat kärva lektionssalen på trafikskolan i Karlskoga fick jag för drygt tjugoett år sedan lära mig att som framförare av fordon hela tiden vara uppmärksam på allt som händer och sker i det perifera synfältet. Under de cirka två decennier som passerat med det slutligen utfärdade körkortet har jag med svalnande intresse betraktat vad som sker där, och med ökande misstro undrat vad som egentligen skulle vara så fantastiskt intressant att skåda. En och annan omkullvält grävling och vägkantsurinerande bukfeta bussresenärer har åtminstone inte varit tillräckligt fascinerande för att ta mitt fokus från den del av synfältet som jag med bestämdhet hävdar är viktigast att studera, nämligen den som omfattar vägen rakt framför mig. De senaste åren, och då framförallt sommartid, har jag dock lagt märke till att detta mystiskt ointressanta perifera synfält börjat befläckas av en smått häpnadsväckande mängd likartade påbudsskyltar. Handskrivna skyltar med texten ”Loppis” verkar till antalet överstiga mängden möjliga avtagsvägar att ens svänga av på. Under sommaren har jag haft den glädjelösa förmånen att få besöka några av dessa så uppenbart folkkära turistmål.

Vad som gör loppisarna så oerhört populära är nämligen för mig lite svårt att förstå. Oftast handlar det bara om en samling skrangliga bord med smutsiga hopplock av gamla uttjänta vardagsprylar. En slö osthyvel med trasigt skaft, en sprucken hockeyhjälm, gulnande serietidningar som saknar sidor och så vidare. Allt omgivet av ännu mer värdelös dynga som ser ut att bära på ännu fler hälsovådliga smitthärdar. De krav på välstädade massexponeringar i arkitektdesignad butiksinredning och samtalsfientligt högljudd monoton tv-spelstechno som normalt ställs av den breda massan konsumenter för att köpsuget ska väckas, har på loppisen ersatts av andra krav. Ju smutsigare desto bättre och ju mer avlägsen desto intressantare.

Så kom vi till en herre som helt i oenlighet med ovanstående hade nischat sin loppis mot en specifik målgrupp och bara sålde begagnad, men väldigt fin, fiskeutrustning. En konceptloppis! Ordning och reda, prydligt och städat, och som ett resultat av detta var loppisen… tom på folk. Ett affärsmässigt klavertramp. Mitt råd som hypotetisk detaljhandelskonsult hade varit att flytta loppisen längre ut i obygden, tippa en kubik dammråttor bland metspöna och sedan låta en vildsvinsflock kalasa på några säckar hushållsavfall i ladan innan öppning. Jag köpte något av honom för tio kronor bara för att vara snäll. Jag vet inte vad det är men min bror säger att det är en tafs. Jag tvivlar på det.

 

SEMESTERUPPEHÅLL

Man är onekligen lite förbryllad över att antalet läsare på Risbusken tycks öka i ungefär samma takt som antalet inlägg minskar. Under det opåkallade sommaruppehåll som till allas inklusive min egen förvåning plötsligt inträffade, är detta ändå vad som faktiskt hänt. Under några ögonblick av självlobotomerande rannsakningsövningar rekapitulerade jag några av de historiska händelser som möjligen kunde fungera som underlag till en förklaring av fenomenet.

En kollega recenserade vid ett tillfälle Risbusken genom att helt ogenerat påstå att han fick ont i huvudet av att läsa den, vilket fick mig att omedelbart vilja exemplifiera hur den typen av huvudvärk mycket väl kan vara att föredra som alternativ till en huvudvärk orsakad av exempelvis en välriktad högerkrok. En annan god vän vars liknande symptom jag skriftligen försökte mildra genom ett utförligt och i mitt tycke väldigt klargörande och personligt inlägg om Risbuskens innehåll och yttermera ett tänkbart förhållningssätt till detsamma, drabbades som följd av detta av eskalerande spänningar i skallbasen och delgav mig en subtil men otvetydig uppmaning om att omedelbart upphöra med mina försök till lindring av de uppkomna symptomen då de istället förvärrades.

Sammantaget skulle dessa fakta efter viss bearbetning kunna tyda på att läslusten vid normal inläggsfrekvens på Risbusken på grund av alla otympliga formuleringar och språkliga senvägar är så låg att till och med en absolut tystnad förbättrar den.

Som den öppensinnigt inkännande och konsekvenanalytiskt kritikmottagande person jag är, har jag som ett resultat av detta beslutat att under höstterminen begränsa meningslängden i Risbusken till max 5000 ord samt maximera antalet bisatser i samma mening till 40st. Ett och samma inlägg ska hädanefter behandla maximalt 12 olika ämnesområden och sensmoralen i slutet av respektive inlägg ska inte ge utrymme för mer än 6 tolkningar om min inställning till det som avhandlats.

Trevlig fortsatt läsning!