DISKUTABEL DEMENS

”Femton kilo mat och fett passerar med tiden din diskmaskin”. Animeringen föreställer en brun gröt som sväller fram ur ett rör eller nåt. Den uppfordrande kvinnan i reklamen markerar med eftertryck hur viktigt det är att använda en alldeles särskild ny typ av gottgörande disktablett för att inte ledningarna ska slamma igen av all gegga som pressas igenom dem. Själv har jag genomlevt en överväldigande majoritet av min vuxna existens utan diskmaskin och har fortfarande svårt att inte av ren reflex handdiska det mesta som rivs ner från skåp och hyllor (vilket för övrigt är en ansenlig mängd trots att hushållet bara betjänar två personer). Jag kan säkert sanningsenligt påstå att jag ” med tiden” diskat över 1000 tallrikar vilket ju nästan kan uppfattas som något av ett rekord, om det inte vore för det faktum att jag inte angett någon tidsperiod i sammanhanget. Att diska 1000 tallrikar på en dag skulle väl vara både imponerande och hälsovådligt ur ett russinhudsperspektiv, men att diska en tallrik i veckan under 20 år är väl knappast en bedrift värd att söka till talangjakten på. Därför blir inte heller de 15 kilo mat och fett som passerar genom diskmaskinens sårbara artärer särskilt ögonbrynshöjande om man inte klargör tidsaspekten. Och om man ändå inte klargör tidsaspekten, varför nöja sig med 15 fjantiga kilon? Om det nu överhuvudtaget är av värde att specificera mängden slagg som åderförkalkar den platsmonterade hemhjälpen kunde man väl lika gärna hugga i med 50 eller 100 kilo för att maximera det diskmedicinska värdet i tabletten. Sett över tillräckligt lång tid så vore det väl fortfarande sanningsenligt?

Jag får intrycket av att den som författat manuskriptet till denna osedvanligt korkade reklamstump lider av betydligt allvarligare åderförkalkning än vår Elektrolux.