I samma ögonblick som kyrkoherden och psalmförfattaren Samuel Rönneberg, mest känd som upphovsmakare till den välkända ”Tierpssången”, går ur tiden inleds den öron- och ögonbedövande födseln av en näst intill välskapt pojke på lasarettet i Finspång. Tiden är därmed kommen för ett överlämnande och mottagande av ett kulturellt och levnadskonstnärligt arv som skulle kunna gått till historien som det mest oförklarliga någonsin. Den nyfödde undgår emellertid skickligt att fånga denna retoriskt framkrystade stafettpinne och har inom bara några dagar uttömt alla möjligheter att ta vid där Garpenbergs så folkkäre själasörjare alltför hastigt tvingades konkludera sitt livsverk.

Istället påbörjas ett liv som under dess första år präglar förgrundsgestalten i detta kåseri med tidstypiska gestalter som Staffan Westerberg och Drutten & Gena, vilket får honom att tämligen omedelbart förvränga gränsdragningen mellan verklighet och sagor uppdiktade under påverkan av kemiskt framställda substanser. Kanske kan detta vara en förklaring, om än inte en ursäkt, till varför han under sitt nu fyra decennier långa liv efterlämnat sig det pärlband av frågetecken som omgivningen helt utan brist på medlidande ignorerat.

För om om ens personlighet vid livets början kan liknas vid ett blankt papper så är man ju lite nyfiken på att veta vem som hade hand om kritorna under de första åren? Dvs, vilka omgivande sociala betingelser har påverkat mig och i vilken riktning, och i vilket omfattning är det mina egna huvudfotingar som bestämt hastighet, fart och färdväg? Har jag överhuvudtaget varit något annat än en efterhängande jolle på den seglats som nu tagit mig till ytterligare en av ålderdomens gästhamnar?

Vid en snabb titt bakåt kan man i alla fall konstatera att glappet mellan dåtid och nutid antagit gigantiska proportioner vilket betyder att en anmärkningsvärd förflyttning med säkerhet ägt rum. Hur mycket av sträckan jag tillryggalagt på egen hand och hur mycket som åsamkats av andras fartvind är emellertid svårt att säga, klart är dock att seglen varit hissade och rodret från tid till annan stått obevakat.

Människor i min omgivning frågar gärna om det infunnit sig någon åldersrelaterad kris ännu. Nej, den ålder som nu nalkas ser jag främst som något stabilt att luta sig mot. En trygg famn att värma sig i där jag kan sitta som en tvåbent och blekare variant av Ferdinand, i den nedsuttna soffan och lukta på en flaska billigt rödvin. En 40-åring behöver nämligen inte springa runt och stångas med dom andra tjurarna, jag har samlat tillräckligt många argument för att framhålla min förvisso ganska begränsade kompetens, och ännu fler ursäkter till att den är just så begränsad. Jag är numera nöjd med att bara få stå i fönstret vid altanen och blänga lite skeptiskt på omgivningen, så länge jag får ha min traktorkeps och slipper ta på mig byxor.

Vad som möjligen grumlar det väl åldrade elixir som nu fyller livets bägare till hälften, är väl att ens yttre och inre attribut tenderar att försvagas något i fråga om såväl attraktion som funktion. Charmerande blott till den grad som hos en gammal bil, man fascineras av att titta på den och nostalgiskt betrakta den patina som uppstått till följd av lång och trogen tjänstgöring, men man skulle inte gärna vilja försumma vardagskomforten genom att åka i den till jobbet varje dag. Detsamma gäller attributen hos en 40-åring. Öronen är exempelvis så ludna att man skulle kunna odla krasse i dom. Det tidigare så kontrastrikt vita leendet har ersatts av ett sepiatonat lapptäcke av sprucken emalj med matrester som fogmassa. Synen har förutom en stundom uppträdande dimridå tillfogats en oförmåga att fokusera om på nya objekt inom tidigare normal ställtid. Det försämrade minnet gör att man snabbt hinner glömma bort hur meningen man skriver började, och därför avslutar den på ett helt obegripligt konstitutionellt uppdrag åt flera olika grupper i samhället. Reaktionstiden är så lång att man inte ens hinner bli överraskad förrän man redan glömt bort vad som hände. Nattsömnen sönderhackas av ideliga toalettbesök och ryggskotten ekar som en automatkarbin mellan de ömtåliga höftlederna.

Och med denna inkompletta delsummering offentliggjord kan jag nu med gott samvete hänge mig åt att anamma fortsättningen av livet i den skepnad jag som nybliven 40-åring känner mig som allra mest bekväm – en bitter, gubbgrinig tönt.

Mitt tandkötts reträtt uppför tändernas hals,
Jag ser på mig själv och förstår inte alls.
Jag var alltid en patetisk knöl,
men jag kunde bli snygg efter tre fyra öl.

Ryggskott – och åderbrock
Synfel – och ischias
Tandsten – och portvinstå
Pissar – om nätterna
Gnäller – på ungdomar
Glömmer – vart jag ska gå

Bitteeeeer, gubbgrinig TÖNT x 4

Jag vaknar vid fem, just när tidningen kom,
säger konstiga ord, som därtill och varom.
Veckohandlar på ett apotek,
men det var månader sen jag var på ett diskotek.

Ryggskott – och åderbrock
Synfel – och ischias
Tandsten – och portvinstå
Pissar – om nätterna
Gnäller – på ungdomar
Glömmer – vart jag ska gå

Bitteeeeer, gubbgrinig TÖNT x 4

En stickande lukt från svampen på min fot,
på busken i näsan kan inget råda bot.
Mitt minne borde vara världsberömt,
för vad jag gjorde i morse det har jag redan glömt.

Ryggskott – och åderbrock
Synfel – och ischias
Tandsten – och portvinstå
Pissar – om nätterna
Gnäller – på ungdomar
Glömmer – vart jag ska gå

Bitteeeeer, gubbgrinig TÖNT x 4