Även om mångas hårda kamp för ökad jämställdhet inskränker sig till att dela menlösa artiklar på Facebook, så är det ett faktum att jämställdhetsfrågan får allt bredare utrymme i samhällsdebatten. Kanske så till den milda grad att sakfrågan faktiskt kommer i skymundan och till och med förlöjligas av tycksugna och aktivistdampande debattörer utan respekt för ämnets viktighet?

Få företeelser undkommer i dagsläget att genomgå jämställdhetsgranskning, även om de ofta självutnämnda analytikerna håller väldigt varierande nivå gällande objektivitet och sinne för relevans. Vem hade exempelvis trott att någon skulle komma på tanken att ivra sig över hur man borde gå tillväga för att ploga snö på mest jämställda sätt? Visst, jag kan utan problem acceptera att det finns olika aspekter på hur man bör prioritera bearbetning av de olika snöbelagda ytorna med hänsyn till befolkningsmängd, säkerhet etc, men det kommer att krävas omfattande övertalningsargumentation innan någon får mig att seriöst betrakta detta som en jämställdhetsfråga. Ska man ploga för att minimera olyckor och skador, eller för att säkerställa en jämn fördelning av olyckor och skador mellan könen?

Inte sällan är bedömningen av vad som är jämställt eller inte baserad på en subjektiv upplevelse, ibland dessutom en högst personlig sådan. Det är väl sannolikt inte knutet till människans instinktiva beskaffenheter att den ena färgen gäller som manlig medan den andra gäller som kvinnlig? Nej, detta är snarare något som skapats i vårt nutida medvetande. På åttiotalet kan kan jag upplysa om att rosa skor var sjukt hett på killar, bara för att nämna ett exempel på just detta fenomen.

Dagens sensmoral i den ständigt taggiga och lite oansade Risbusken: Propagera gärna för ökad jämställdhet, men tramsa inte med ämnet och gör inte något av könen till offer i skitnödiga analyser utan ämnesrelevans. Nu ska jag ta på mig rena trosor och gå ut och hugga ved.

Jag intar ibland en ganska patetisk och lillgammal hållning gentemot bruket av språk i vårt dagliga tal. En utomstående skulle kanske kalla mig språkfascist, jag motsätter mig detta. Lite grann.

Många medmänniskor väljer att berika sitt språk med ett stort antal utländska glosor. En trend som inte känns vare sig ny eller avtagande. Det grundläggande syftet med detta skulle väl kunna vara att det svenska språket inte alltid räcker till för att tydliggöra sina uttalanden. Jag kan köpa det som allmängiltig förklaring. Men i ett specifikt fall är jag grundmurat oövertalbar gällande det inlånade ordets i mitt tycke helt obefintliga värde i fråga om utökad tydlighet. Det gäller ordet “grooming”. Jag vill veta om det verkligen är helt och hållet färdigutrett att det inte finns ett alternativt och bättre ord för att beskriva någon av följande företeelser?

*  manlig skönhetsvård

*  att (i sexuellt syfte) ta kontakt med ett barn

För nu verkar det ju som att man använder SAMMA ord för dessa två vitt skilda saker och det känns väl kanske inte så lyckat, eller?

Och när jag ändå är igång så vill jag bara säga att “smoothie” är helt jävla omöjligt att uttala. Jag föredrar det svenska ordet milkshake.

Så har det hänt igen. Laglösa vettvillingar terroriserar i syfte att nå maximal förstörelse, såväl mänskligt och materiellt som politiskt. Tidningsrubrikerna braskar om radikala muslimer och jihadister. Flera moskéer utstår attentatsförsök i kölvattnet av händelserna. Jag vill under åsynen av detta reflektera kring den egentliga innebörden och betydelsen av den rapportering, eller åtminstone en stor del av den rapportering, som sker.

Dådet har utförts av en grupp av människor helt i avsaknad av mänsklighet. Denna extrema och extremt lilla grupp av individer bör enligt min mening kategoriseras med epitet av minsta möjliga omfång för att utesluta i sammanhanget obetydliga och orättvisa relationer till nationaliteter, religioner eller politiska tillhörigheter. Genom att mer eller mindre spekulativt utveckla och publicera teorier eller fakta kring terroristernas ursprung och tillhörighet drabbas miljontals oskyldiga av omvärldens rasistiska och grundlösa anklagelser.

Vi har, åtminstone i Sverige, lärt oss mycket om användandet av det offentliga språket bara under de senaste 20 åren. Ord som på ett kränkande sätt beskriver medmänniskor används nu betydligt mer sällan. Dags att ta nästa steg. Av vilken anledning är det intressant att i rubrikform beskriva terroristernas nationalitet och religion? Och av vilken anledning är detta intressant endast då det gäller ett begränsat urval av nationaliteter och religioner? Hur hade vi reagerat på en rubrik där exempelvis en våldtäktsman eller mordbrännare utförligare beskrivits med epitet som ”kristen”, ”protestantisk” eller ”katolsk”?

Vi bör anstränga oss för att komma ihåg att de som utför dåd av den typ som nyligen inträffat i Paris, genom detta beteende uteslutit sig själva från all typ av tillhörighet med alla slags oskyldiga grupperingar. Att de själva anser sig förespråka exempelvis en nationalitet, religion eller politisk ståndpunkt är att betrakta som en oerhört viktig anledning till att motsätta sig just denna typ av kategorisering. Att låta terrorister lura omvärlden att skapa opinion enligt deras övertygelse gör oss bara till budbärare av ett sjukt och vedervärdigt budskap.

I mina ögon är terrorister bara terrorister. Punkt.