Med ännu sömngrusig vision av hur denna vädermässigt avskyvärda aprilmorgon ytterligare kan försämras, läser jag hos en större nyhetsförmedlare att en ännu större tüsk biltillverkare förutspår produktionsproblem orsakade av bristen på halvledare. Jag pauserar och låter otuggad äggröra vila på underläppen i ett försök att bildligt förmedla min oförmåga att förstå hur ett så etablerat företag inte kommit längre i insikten om effektiv företagsutveckling. Det är ingen vild gissning att företaget i fråga genom åren spenderat ett generande antal miljoner på att med överprisade konsulters hjälp utveckla organisationen och optimera beslutsprocesser i oräkneliga verksamhetsförstörande Management Consulting-program. Ändå har man inte insett att många problem faktiskt orsakas av att en ofta chefsövertalig organisation belastas av alltför många dåliga ledare. Jag vill påstå att problemet inte är bristen på halvledare utan snarare den eskalerande förekomsten av dessa.

I en värld där karriären väger tyngst krävs åtskilliga mellanchefsnivåer för att hålla liv i halvledarens ambition att klättra vidare och därmed vidmakthålla dennes lojalitet gentemot arbetsgivaren intill nästa fikarast. Och även om chefstombolan med nivåer och titlar i mångt och mycket är hittepå så är det inte ovanligt att det med ett tilldelat chefsskap även följer ett ansvar som, hur odefinierat det än må vara, är för tungt att bära även om halvledaren sällan inser det själv. Och skulle det bli alltför uppenbart att hen trots allt inte var lämpad för uppgiften så upprättas genast en utvecklingsplan för att tillgodose behovet av utbildning, coachande stöd och teoretiska verktygslådor för att förmå den felrekryterade att lära sig utföra sina uppdrag.

Det verkar vara ett vanligt förekommande problem att chefsposter tillsätts utan särskild beaktning på uppdragets beskaffenhet. Istället låter man de mest hängivna kaneldikeslaparna från hierarkins bottenskikt ta ett självförverkligande kliv uppåt och därmed frambringa en kort tids respit från påtryckningarna om befordran och löneförhöjning, med resultatet att glappet mellan kompetens och kvalifikationskrav bara ökar.

Det förekommer även att halvledare som fjäskat sig igenom ett flertal chefsnivåer och till slut blivit så malplacerade att de gjort sig skyldiga till grövre fadäser, tilldelas nya kvalificerade tjänster trots att de på ett övertygande manér påvisat att de saknar relevanta förmågor. Man föreställer sig lätt att klavertrampsdesarmerade halvledare efter flera misslyckanden på fel ämbeten omsider, av egen eller annans påskjutande kraft, borde omplaceras till en chefsnivå (alternativt chefsbefriad nivå) i paritet med uppvisad kapacitet. Denna föreställning förvrängs dock som regel till vanföreställning.

Att sträva efter chefsskap bör inte vara ett självändamål och inte heller att utveckla ledarskapet genom att tillsätta fler och fel ledare. Låt istället färre och för uppgiften kvalificerade ledare ta hand om chefsskapet, ty på en duktig ledare går det väl, den bristande matematiken till trots, åtminstone fyra halvledare.

Om man ständigt måste klargöra hur tydlig man varit med ett visst budskap, hur tydlig har man då egentligen varit?

En sedan länge varande trend inom den svenska politiken är att man från sin grundposition (ofta likställd med försvarsposition) inleder sina repliker med att tala om att man alltid varit väldigt tydlig i något visst ställningstagande. Men om detta alltid måste förtydligas i efterhand kan man ju undra hur tydligt ställningstagandet egentligen varit? Är det inte bara ett ganska dåligt försök att retroaktivt, i besittning av ett facit på hur man borde tyckt och sagt, måla upp en felaktig bild av att man var smart och förutseende när man i själva verket bara var förvirrad och okunnig precis som alla andra? Dessa uttalanden uttrycks nämligen nästan undantagslöst i tempus som beskriver dåtid och mycket sällan i presens vilket åtminstone delvis befäster denna tes. Kanske belyser det också rädslan för att tala om vad man tycker innan man vet vad andra tycker att man borde tyckt.

I mindre offentliga sammanhang pratas ofta negativt om den som sätter i system att hålla truten tillräckligt länge för att i kraft av offentliggjord kunskap om vad som skulle ha varit den smartaste åsikten säga  ”- Vad var det jag sa?”. De tvenne beteendena saknar inte likheter.

Kanske vill man använda denna bakåtriktade rutin för att successivt göra upp med sin historia, något som också blivit väldigt omtalat på senare tid. Frågan är vad som krävs för att göra upp med sin historia och vad det egentligen är värt. Att vissa av mina tidigare åsikter i sken av dagens ljus kan te sig orimligt korkade är ett faktum och därmed ett starkt argument för kontinuerlig självrannsakan och erfarenhetsbaserad lärdom. Men att rycka historiska uttalanden ur sitt sammanhang av dåtidens okunskap om framtiden och skärskåda dem i ljuset av dagsaktuella erfarenheter är inte alltid relevant. Och att ständigt ställa grupper och individer till svars för vad man tidigare sagt, eller att ställa någon till svars för vad dennes sedan länge förmultnade släktingar eller företrädare sagt, blir inte direkt utvecklande för vare sig den enskilde eller samhället i stort. Snarare tvärtom.

Det vore sannerligen uppfriskande med en mindre prestigefylld och skitnödig ton i den offentliga debatten. Liksom i den icke offentliga debatten. Alla kan inte alltid ha haft rätt och det behöver heller inte eftersträvas.

Jag drar mig till minnes en gyllene tid då de fyrsiffriga koderna utgjorde en av livspusslets opassande bitar. När den traditionella Assa-nyckeln blev för mossig fick man först en lättkomihåglig portkod att förvara i hjärnbarken (mäktigt). Portkoden skulle snart kompletteras med en bankomatkod, sedan en PIN-kod till telefonen och ytterligare en kod till telefonbanken. Länge försökte man desperat synkronisera dessa i hopp om att kunna använda samma fyrsiffriga kod till samtliga skyddade intrång men fick snart kapitulera när en kartell av säkerhetsmedvetna hyresvärdar insåg att slaget vid Lützen inte längre kunde gälla som universaldyrk till landets alla trappuppgångar.

I ett något skede tänkte någon säkerhetsexpert olyckligt nog utanför boxen och insåg att en kod inte måste vara begränsad till endast fyra siffror och inte heller till endast siffror. Dessutom kunde ju koderna appliceras på fler skyddsvärda entréer. Med datorernas utökade användningsområden kom snart kompletterande säkerhetsarrangemang och krav på lösenord med kombinationer av både siffror, bokstäver och andra tecken. Ju omöjligare att minnas desto bättre. De föga motståndskraftiga fördämningar som dittills begränsat ett lösenords längd och konstighet hade nu raserats i ett enda överambitiöst svep. För att yttermera förvärra förutsättningarna uppmanades man dessutom att av säkerhetsskäl BYTA lösenord, gärna så ofta som möjligt. I en suck av uppgivenhet ändrades Maiden123 till Maiden1234 som sedan blev Maiden12345 osv.

Häromdagen fick jag via en vad jag antar är en inbyggd lösenordsövervakare erfara att mina lösenord är på rymmen och att de därmed gissningsvis riskerar att bli upptäckta och förväxlade med andra minnessvaga individers knasbollkombinationer. Jag uppmanades att genast byta lösenord på ett antal olika inloggningar. Det visade sig vara en hel jävla del inloggningar. Majoriteten sådana jag sällan eller aldrig haft anledning att nyttja. Ett hotell, en biljettförsäljare, ett blomsterbud osv. Mängden inloggningar i kombination med lika stor mängd nya användarvillkor och särskilda krav på det nya lösenordets utformning resulterade i omedelbar reträtt. Om någon vill beställa blommor i mitt namn så må det vara hänt.

Jag saknar den tid då jag osedd och utan spårbarhet kunde köpa nåt utan att behöva skapa ett konto, uppfinna ett lösenord med minst åtta siffror, tolv bokstäver och tjugoen krumelurer, godkänna sextiofyra sidor finstilta användarvillkor, acceptera kakor (trots att jag försöker dra ner på sockerintaget) och välkomna alla möjligheter till oönskad kontakt och samtidigt övertygas om hur mycket den som ovillkorligen begär alla dessa personliga uppgifter värnar om min integritet. Kalla mig bakåtsträvare men lite enklare var det tammefan.