En välbekant doft tränger sig upp i snoken, något kemiskt förefallande rent men ändå oförklarligt orent, och trots att det är ungefär arton år sedan lukten senast uppfyllde mitt snorigaste organ är den ingenting annat än just välbekant. Trapphusets fyra våningar utan hiss bekymrar mig bara på det viset att det bara är fyra våningar och inte exempelvis sexton vilket avsevärt och med fördel ytterligare hade kunnat fördröja min högst motvilliga ankomst till tandkliniken. Andtruten av att undermedvetet, men också medvetet, ha stretat emot min självförvållade elevation med reverserad muskelkraft som nästan gör att jag går nedförs uppför trapporna, lägger jag min darrande hand på dörrhandtaget och uppbringar en sista önskan om att dörren ska vara låst. Sjukdom, konkurs, bombhot, plötsligt införande av förbud mot inkräktande i annan individs gom är bara några av alla väldigt rimliga orsaker till en låst mottagning. Men handtagshelvetet ger efter med provocerande enkelhet och dörren närmast flyger upp varpå jag förvirrat stapplar in i en plåtburk fylld med himmelsblå duschmössor. En nätt och vitklädd gumma berövar mig en sista möjlighet att fly genom att vidimera uppgifterna om min avtalade tid samt, något förnärmat, att ingen av tandläkarna tyvärr drabbats av akut sjukdom eller dödsfall. Detta gäller även tandhygienisterna vilket tydligen är den yrkeskategori jag ska få stifta ofrivillig bekantskap med. Jag vet inte vad skillnaden är, och det intresserar mig inte.
Efter avslutad grundskola, när folktandvården äntligen slutade med sina trakasserande inbjudningar, var det tämligen självklart att inte söka sig dit på egen hand om det inte var absolut nödvändigt. Under de följande tjugoåtta åren blev det bara nödvändigt när jag vid ett enstaka och lite olyckligt tillfälle rammade en jordkällare med ansiktet. En civilklädd och icke tjänstgörande tandläkare, eller möjligen tandhygienist, i den omgivande samling människor som beskådade planteringen, kommenterade ett antal uppkomna brister i överkäkens bestyckning följt av rekommendationen att ihållande skölja munnen med sprit för att hålla borta bakterier till dess att anmärkningarna kunde avhjälpas på hans praktik. Redan efter några veckor blev det ohållbart att kombinera biverkningarna av denna självmedicinering med förvärvsarbete och en reparation blev därmed oundviklig.
Och redan arton år senare är det alltså dags igen. Denna gång nödgas jag uppsöka inrättningen till följd av att man från statligt håll velat expropriera hela mitt nedre käkparti för utvinning och jag insett att de fyndigheter av tandsten som blottats vid alltför vidlyftiga leenden blivit ett problem, även om jag även denna gång senarelagt det oundvikliga besöket genom att under en längre tid undflytt allt som kunnat få mig att brista ut i skratt. Tandhygienisten, en mycket vänlig och skicklig sådan ska framhållas, gjorde nog sitt bästa men kunde på den korta tid som avdelats för ändamålet bara etablera begränsad kännedom om den fasansfulla omfattning av resterande arbeten som krävdes samt boka in ytterligare tre sittningar. Inför den sista hade hon drabbats av sådana förslitningsskador i underarmarna att jag drabbades av dåligt samvete och gick med på att köpa några små färgglada pinnar och en flaska mintlikör för att om möjligt blidka henne något. Och även om hon log efter det sista besöket så var hon nog antingen fortfarande lite sur eller väldigt utmattad, för hon glömde erbjuda mig vare sig bokmärken eller leksaksbil kärringen.