Tandröta

En välbekant doft tränger sig upp i snoken, något kemiskt förefallande rent men ändå oförklarligt orent, och trots att det är ungefär arton år sedan lukten senast uppfyllde mitt snorigaste organ är den ingenting annat än just välbekant. Trapphusets fyra våningar utan hiss bekymrar mig bara på det viset att det bara är fyra våningar och inte exempelvis sexton vilket avsevärt och med fördel ytterligare hade kunnat fördröja min högst motvilliga ankomst till tandkliniken. Andtruten av att undermedvetet, men också medvetet, ha stretat emot min självförvållade elevation med reverserad muskelkraft som nästan gör att jag går nedförs uppför trapporna, lägger jag min darrande hand på dörrhandtaget och uppbringar en sista önskan om att dörren ska vara låst. Sjukdom, konkurs, bombhot, plötsligt införande av förbud mot inkräktande i annan individs gom är bara några av alla väldigt rimliga orsaker till en låst mottagning. Men handtagshelvetet ger efter med provocerande enkelhet och dörren närmast flyger upp varpå jag förvirrat stapplar in i en plåtburk fylld med himmelsblå duschmössor. En nätt och vitklädd gumma berövar mig en sista möjlighet att fly genom att vidimera uppgifterna om min avtalade tid samt, något förnärmat, att ingen av tandläkarna tyvärr drabbats av akut sjukdom eller dödsfall. Detta gäller även tandhygienisterna vilket tydligen är den yrkeskategori jag ska få stifta ofrivillig bekantskap med. Jag vet inte vad skillnaden är, och det intresserar mig inte.

Efter avslutad grundskola, när folktandvården äntligen slutade med sina trakasserande inbjudningar, var det tämligen självklart att inte söka sig dit på egen hand om det inte var absolut nödvändigt. Under de följande tjugoåtta åren blev det bara nödvändigt när jag vid ett enstaka och lite olyckligt tillfälle rammade en jordkällare med ansiktet. En civilklädd och icke tjänstgörande tandläkare, eller möjligen tandhygienist, i den omgivande samling människor som beskådade planteringen, kommenterade ett antal uppkomna brister i överkäkens bestyckning följt av rekommendationen att ihållande skölja munnen med sprit för att hålla borta bakterier till dess att anmärkningarna kunde avhjälpas på hans praktik. Redan efter några veckor blev det ohållbart att kombinera biverkningarna av denna självmedicinering med förvärvsarbete och en reparation blev därmed oundviklig.

Och redan arton år senare är det alltså dags igen. Denna gång nödgas jag uppsöka inrättningen till följd av att man från statligt håll velat expropriera hela mitt nedre käkparti för utvinning och jag insett att de fyndigheter av tandsten som blottats vid alltför vidlyftiga leenden blivit ett problem, även om jag även denna gång senarelagt det oundvikliga besöket genom att under en längre tid undflytt allt som kunnat få mig att brista ut i skratt. Tandhygienisten, en mycket vänlig och skicklig sådan ska framhållas, gjorde nog sitt bästa men kunde på den korta tid som avdelats för ändamålet bara etablera begränsad kännedom om den fasansfulla omfattning av resterande arbeten som krävdes samt boka in ytterligare tre sittningar. Inför den sista hade hon drabbats av sådana förslitningsskador i underarmarna att jag drabbades av dåligt samvete och gick med på att köpa några små färgglada pinnar och en flaska mintlikör för att om möjligt blidka henne något. Och även om hon log efter det sista besöket så var hon nog antingen fortfarande lite sur eller väldigt utmattad, för hon glömde erbjuda mig vare sig bokmärken eller leksaksbil kärringen.

Batterirevolt

Det var väl knappast i syfte att spränga berg man tog med sig kassettbandspelaren på semestern, och det var väl heller inte genomförbart rent tekniskt. Likväl var det bergsprängare den i folkmun kallades i en numera svunnen och alltför avlägsen tidsepok. Kassettbandspelaren som i egenskap av sin skrymmande gestalt orsakade dubbelsidig hjärnblödning hos familjens packningsansvarige redan innan den nypolerade Volvon lämnat gårdsplanen för avresa mot Legoland. Snart insåg man också, även om det givetvis inte kunde erkännas, att det var allt annat än klokt ur bekvämlighetssynpunkt att högljutt argumentera för att få dela säte med en åtta kilos bandspelare hela vägen till Danmark, i synnerhet som det oväntat nog saknades vägguttag i bilen. Och i avsaknad av tolv batterier stora som läskburkar kunde man omöjligt förmå apparaten att överrösta en lillebror som retsamt och ideligen försökte annektera baksätesterritorium. Och eftersom kostnaden för en uppsättning batterier motsvarade en årsförbrukning av Tip-Top och speltiden tog slut innan man ens hann få pappret av glassjäveln var det knappast värt att offra de påföljande fyra årens veckopengar på att som engångsföreteelse höra Ozzy kvida ur sig Iron Man, även om det lät rätt kul i slutet av låten när kassetten gick på halvfart och han lät som en steglad bergsget på rohypnol.

Om någon i detta tvivelaktigt gynnsamma läge sagt till mig att bilar i framtiden skulle kunna drivas med batterier hade jag, samtidigt som jag nog tappat fokus på den fientliga erövringen av baksäte, haft svårt att föreställa mig den orimliga mängd som torde krävas för att ens ta sig ner till postlådorna. Men så var ju också mitt synfält på teknikområdet avgränsat till vad som i text rymdes på kartongen till Den Lille Elektrikern, och fram tills helt nyligen var den enda referensen jag hade till Musk att det var en doft i Axe-serien.

Med tiden har det visat sig att energiinnehållet i batterierna ökat lika drastiskt som energibehovet i apparaterna minskat. Med dagens teknik skulle väl Ozzy fått gnöla ända ner till Odense innan det blev dags att byta batterier. Och fan vet om man inte skulle kunna spränga sig en egen tunnel genom Hallandsåsen med en vanlig Freestyle om den där Musk-killen skulle få för sig att lansera en sådan.

En oväntat negativ konsekvens i denna högteknologiska utvecklingscentrifug är emellertid att de som tillverkar batterierna inte får sälja alls så många batterier som förut. Och eftersom framgång utan tillväxt är tillbakagång, och tillväxt utan försäljningsökning är missväxt, behöver problemet pucklas på med konsumenten som sandsäck. I fallet med batterierna har man kanske sneglat på tillverkare av dammsugarpåsar som uppenbarligen stått inför liknande utmaningar. Lösningen består i att man breddar produktutbudet till total oöverskådlighet och lanserar alldeles för många modeller av nästan identiska produkter och sedan säljer dem förpackade i alldeles för stor mängd. På så vis dubblas försäljningen minst en gång när alla köper fel modell, sedan fyrdubblas försäljningen genom tvånget att köpa fyra så många batterier som man behöver, vilket i praktiken ger en åttafaldig försäljningsökning eftersom man måste köpa fyra batterier av både fel och rätt modell. Och eftersom apparaterna klarar sig på ett enda batteri tillräckligt länge för att de överflödiga batterierna ska hinna tappas bort så räcker intäkterna till att fortsätta utveckla nya onödiga modeller och klaveret är därmed självspelande. Utan batterier.

Framför den vidsträckta exponering av batterier jag nu beskådar i stormarknadspalatset får jag omedelbart huvudvärk och blir kissnödig. I min nyligen inledda, och snarligen upphörande, bojkott kommer jag endast att använda apparater som drivs av vägg eller vev.

Skatteåderlåtning

Att deklarera sin självständighet var varken relevant eller godtagbart tyckte Skatteverket. Aningen inskränkt kan man tycka, jag hoppades att man även inom denna djupt traditionsbundna myndighet skulle ha införlivat fler mjuka värden i sitt arbete och att en sådan begäran därför skulle avhandlas med uppmuntrande bifall som följd. Jag fann förvisso inte någon helt adekvat blankett att framföra ärendet på, men eftersom det fanns en stor mängd till synes helt onödiga och därför innehållslösa rutor kvar på huvudblanketten tillät jag mig att använda fritextprincipen i dessa. Kanske hade jag bara oturen att få mitt ärende handlagt av en överdrivet konservativ och paragrafkramande träskalle, men avslaget verkade på träskallens resoluta avfärdande, och därtill faktiskt omotiverat ohövliga ton, inte vara överklagningsbart.

Så jag framställde, på ett mycket välformulerat och vänligt sätt ska tilläggas, önskan om att helt få avsluta mitt abonnemang hos nämnda myndighet och erhöll tämligen omgående svar även på denna förfrågan vilket var något förvånande. Jag häpnade emellertid i väldigt mycket högre grad över beskedet om uppsägningstidens fullständigt orimliga längd och fann, efter genomlysning av handläggarens nu snäppet mer hotfulla argumentation, det vara oerhört lämpligt att återkalla uppsägningen för att om möjligt undvika åtal.

Det verkar som att man för evigt är dömd att årligen och oåterkalleligen låta sitt självförtroende knycklas till av den överlägsna statsapparaten genom att tvingas inse och dessutom offentligt blotta sina brister avseende räknelära och förståelseförmåga. För att göra skammen extra tung att bära har man på ett mycket finurligt sätt konstruerat hjälpavsnitten så att de rent språkligt förefaller vara skrivna till en normaltrög mellanstadieelev, men lyckas ändå väva in formuleringar och ordval som fullständigt demolerar kontexten i slutfasen av varje mening. En form av skriftlig härskarteknik som om det inte vore för sammanhanget i övrigt hade varit mycket imponerande. Så när man hyperventilerat sig igenom det fjärde migränanfallet och träder in i ångestdimmornas dunkla och enkelriktade katakomber, i vägskälet där hjärnblödning, självförebråelse och längtan efter evig och pulslös dvala möts, tar man (fortfarande utan att med egna tillägg ha befläckat det heliga dokumentet) i kapitulerande uppgivenhet ändå fram sin e-legitimation för att i blindo godkänna alla förifyllda uppgifter utan ändringar. Och trots att man inte vet vad man gjort och att man rent spekulativt kan ha signerat en digital dödsdom, uppstår ändå en omedelbar känsla av lättnad och livsbejakande tillfredsställelse. Sannolikt mest för att man i bästa fall erhållit tolv nya månader av myndighetstystnad.

Vissa människor talar, inte sällan i ett alltför uppfordrande tonläge, om skatteplanering, avdrag och undantag som om de hade ett visst mått av kunskapsmässigt övertag gentemot myndigheten och därmed kunde skaffa sig skattemässiga fördelar gentemot oss andra. Troligtvis också på bekostnad av oss andra. Även om jag inte helt kan förskjuta tanken på att det finns besparingar att tillgodogöra sig om man bara fyller i fler rutor på blanketten så har jag svårt att föreställa mig att sådana rutor skulle kunna vara avsedda för mig, eller vilka siffror och rutor man i så fall skulle chansa på. I sådana diskussioner känner jag mig alltid som en räddhågsen Lille Skutt omringad av multiversioner av sjävlbelåtna Skalman med varsitt förmanande pekfinger i luften.

Efter mitt revolutionära men omdömeslösa kuppförsök har jag nu tagit flera steg tillbaka och återgår till att utgöra den lydige mönstermedborgare jag hittills varit. En sådan som bakom ryggen hånas av sin omgivning men är älskad av skattepsykopaterna i maktens korridorer, en sådan som försvarar kyrkoskatten med argumentation om välgörenhet och som i tystnad hoppas på att postumt bli tilldelad Skatteverkets tapperhetsmedalj.