Av de fåtalet personliga egenskaper jag värnat under mina blott 46 tillryggalagda levnadsår är synen den jag försvarat ihärdigast. De knivskarpa konturer med vilka jag åsett i fjärran utplacerade objekt har frekvent fått utgöra markör för den felfria gensammansättning som konstruerat min rakryggade person. I takt med att nämnda rygg allt oftare fastnar i krampaktigt låsta lägen har emellertid synfältet tillfogats visuella effekter omöjliga att stänga av.

Efter några tester hos den optiker jag hittills varit förskonad från att göra bekantskap med kunde efter en mycket kort behovsprövande utredning konstateras en mindre men ändå befläckande mängd brister som till utredarens omåttliga och något provocerande glädje kunde avhjälpas med en stor variation av finmekaniska verktyg framtagna för att avhjälpa just dessa brister. Med ett fjättrande abonnemang kunde man bygga upp en mindre arsenal av verktyg, ett för varje specifikt tillfälle. Jag såg framför mig hur jag likt en golfspelare med alla sina klubbor för olika ändamål nedstuckna i en profilerad läderkoffert skulle gå runt med en lika högkvalitativ som diskret axelremsväska full med specialanpassade linser och objektiv och med precision välja ut synförbättrande instrument med beaktning på det aktuella motivet. Men valde ändå att nöja mig med ett prisvärt universalverktyg. Och trots att jag till en början försökte intala mig att glasögonen egentligen inte behövdes så har jag fått kapitulera inför det faktum att de faktiskt gör väldigt stor nytta under förutsättning av de kan hittas, är hjälpligt putsade och motivet inte är min egen spegelbild då jag fortfarande föredrar de grumlande effekterna.

Men hur tillfredsställande det än må vara att utrustad med precisionsslipade glas skärskåda vardagliga detaljer undrar jag om det inte vore ännu mera angeläget att utveckla någon typ av vidvinkelglasögon som kunde hjälpa en att öka utbredningen av det perceptionsområde som allt för ofta blockeras av självpåtagna skygglappar. För ju mer vi analyserar och allt som oftast irriterar oss på de små detaljerna, desto större tycks risken vara att vi bortser från det stora perspektivet, där missade frilägen i fotboll (bara för att nämna ett exempel) faktiskt saknar betydelse.

I skolavslutningstider är det för mig brukligt att ägna en tanke åt min egen skolgång som en del av mitt annars begränsade självskadebeteende. De initiala minnesbilderna brukar ta form i en badbalja på lekis där jag av oklar anledning sket på mig i vattnet. Sedan brukar tragiken hastigt komma i självsvängning och pendla sig fram genom ett knappt decennium av generande episoder ända fram till porträttbilden från avslutningen i nian där min frisyr utgör en uppenbart missriktad och helt obegriplig hyllning till tjeckoslovakisk hockeykultur. Jag minns att jag själv vid tidpunkten med bestämdhet ansåg att jag åtminstone mer än obetydligt påminde om Yngwie Malmsteen, vilket så här i efterhand också känns lite missriktat och ganska obegripligt.

Återkommande i bildspelet ur mitt skämsalbum är den gången jag tog en improviserad genväg bakom maskinhallen för att genskjuta en redan avgående skolbuss och snubblade på en rot med följ att jag slungade en altsaxofons samtliga beståndsdelar ut på en leråker och stressat tvingades krypa runt i dyngan och samla mässingsdetaljer ivrigt påhejad av en gapskrattande busslast snorungar som inte behövde förklara för sina föräldrar varför den hyrda saxofonen plötsligen saknade ett antal väsentliga komponenter och varför 37 Rosa lät som en ångbåt när hon råmade.

För att i någon mån återupprätta förtroendet för min person som efter saxofonincidenten fått kraftig slagsida beslöt jag att inför klassen visa upp några, enligt alltför välvilliga familjemedlemmar, ansenligt imponerande trollerikonster på schemalagd tid för roliga upptåg. Jag repeterade alla moment med spelkort och näsdukar intill förstadie till ledgångsreumatism och travade självsäkert genom den gulteglade skolkorridoren med trollerilådan i stadigt grepp när det var dags för uppvisning. Men även denna gång ville ödet annorlunda och min instrumentuppsättning idka självsprängning. Locket på lådan for av innan jag hann säga abrakadabra, ut sprätte alla förtroendeåterställande verktyg och när roliga timmen var slut var det enda trick jag lyckats förevisa hur man under tjugo minuter kryper runt bland bänkraderna och samlar upp trollstavar, tärningar, fingerborgar och piprensare under ihållande burop från samma hejaklack som en vecka tidigare satt på bussen och såg mig plöja genom åkern efter korkfett.

Vissa välgrundade anledningar till hänsynslös mobbning lyckades jag emellertid undvika. Som exempelvis att jag på vinterhalvåret tog traktorn den tre kilometer långa sträckan till busshållplatsen för att där, i skydd av morgontimmens dunkel och en välplanerat alldeles för tidig ankomst, gömma vår Valmet 805 bakom församlingshemmet för att ingen skulle ana mitt för (den självupplevda) hårdrocksimagen förödande och alldeles för lantbruksmässiga färdmedel. Men i perspektiv av den självinsikt jag numera fogar över kan konstateras att jag lika gärna kunde tagit traktorn hela vägen till rökrutan, med tallriksharven på släp, utan att jag för den skull gjort mig mer till en bondtölp.

Jag funderar ibland på vad som händer med en individ då hen företräder en offentlig inrättning och ikläder sig någon typ av uniform eller profilkläder som det ofta kallas i lite mindre militära sammanhang. Lika intressant är vad som händer med den omgivning i form av andra, icke offentliga och/eller uniformerade individer, som är mottagare av den effekt som företeelsen ger upphov till.

Igår avsåg jag behaga mitt tobaksbegär genom att inköpa en dosa snus. Befriat från svårigheter kan tyckas, men det kräver åtminstone i mitt fall några minuters artikulationsövningar och provrepeterade varumärkesangivelser för att effektivt förmedla vilken av alla åttahundra modeller som personalen ska lirka fram ur den rad av kyldiskar som utgör fondvägg i den så kallade förbutiken. I väntan på min tur, som är angiven till nummer 51, beskådar jag två tonåriga pojkar som väljer att cykla in i butiken. Ända fram till kassadisken. Eftersom butikspersonalen i likhet med de flesta besökare tålmodigt förhåller sig till kösystemet blir pojkarna inte direkt expedierade vilket de till en början tar med jämnmod och parkerar sina cyklar, fortfarande blockerandes kassadisken, för att gå iväg och stoppa sina vettlösa nyllen i en glassfrys. Strax bredvid står en annan minst lika vettlös individ, denne av relativ medelålder, och ropar olika kioskrelaterade termer som jag bara kan anta är menade att påkalla uppmärksamhet och prioriterad betjäning. Samtidigt trycker han upprepande på knappen för fler nummerlappar som han efter utmatning omedelbart knycklar ihop och slänger i en papperskorg intill. Vad detta beteende tjänar till har jag ännu inte lyckats begripa.

Samtidigt har någon ur personalen med butiksröd skjorta och namnbricka lyckats bända loss snorungarnas cykelhjälmar från glasskorgen och försöker nu, synnerligen pedagogiskt, förklara att cyklar inte kan medföras in i butiken och att glassar helst ska betalas innan provsmakning. Pedagogen får utstå respons som samtidigt både hånar och nonchalerar henne och inte förrän det är uppenbart för alla att de själva fattat beslutet att maka sig iväg kan jag med glädje se dem försvinna. Helst för alltid. Lättnaden för personalen blir dock kortvarig enär den högljudde mannen som tydligen fått slut på både kioskreferenser och nummerlappar attackerar henne med anklagelser om lång väntetid. I egenskap av butikspersonal verkar hon i sin omgivande miljö vara närmast befriad från status, till skillnad från vad man kanske kunde förmoda.

Jag föreställer mig att det tidigare var så att uniformen bidrog till, och kanske från början syftade till, att avpersonifiera en individ för att öka graden av förtroende och respekt för någon som företrädde en armé, ordningspatrull eller myndighet. Med fler uniformer på mindre myndighetsutövande grupper kunde dessa effekter överföras även när uniformen inte innefattade handeldvapen. Med tiden har det kanske gått lite inflation i uniformeringen och i många fall ter sig avpersonifieringen endast bidra till att övriga medborgare, eller i vissa fall snarare motborgare, tycker sig kunna behandla en uniformerad person helt utan respekt. Som om individen lämnat kvar sin individ i omklädningsskåpet och nu avpersonifierad kan spottas och skrikas på som om hen vore en dator eller en byrå.

Det jämförelsevis ganska harmlösa exemplet ovan har många motsvarigheter där vi tenderar att nedvärdera människor utifrån deras befattning, titel, ämbete, klädsel etc, utan att beakta att samtliga dessa individer fortfarande är människor som ska behandlas med respekt. Det paradoxala i sammanhanget är ju att även den som agerar själviskt och empatilöst är en människa som ska behandlas med respekt. Och häri ligger nog en utmaning eftersom när vi bortser från detta faktum endast kommer att förvärra ett problem och bidra till eskalerande grad av motborgerlighet.