Vi sitter på ett café vid ett konstmuseum någonstans i Värmland. Min innovationsbenägne far är med. På armen bär han nästan högtidligt sin väldigt smarta klocka som mäter och analyserar det mesta av kroppsliga förehavanden i realtid. När kaffekoppen framför mig plötsligt och oplanerat får för sig att välta är han snabb nog att kasta sig fram med den klockprydda handen och räddar mig från potentiellt generande kaffefläckar i skrevmiljö. Klockan, som representeras av Siri (som jag antar är finska), tar den hastiga rörelsen på största allvar och konstaterar högljutt att min far har ramlat (vilket jag tydligt kan se att han inte har gjort) och föreslår därför ett samtal till larmcentralen. Far lyckas dock få den nervsvaga finskan att lugna ner sig och samtalet uteblir, men det var ju i perspektiv ganska försigkommet av henne att påbörja en räddningsaktion så snabbt. Hon verkar omtänksam men kanske lite överkänslig.

Jag har själv tillgång till flera assistenter av samma hjälpsamma typ och tänkte efter denna händelse att jag skulle kunna påbörja dressyr av någon eller några av dessa i syfte att öka graden av säkerhet och effektivitet i min egen vardag. Ingen av dom verkar ha finskt påbrå men ingen av dem verkar heller ha svenska som modersmål. En av dom pratar bara engelska och hörsammar inte min tydligen alldeles för kraftiga svenska brytning som får en enkel uppmaning om att höja volymen i lurarna att resultera i ett oönskat samtal till en specialistveterinär i Örebro. Jag hör därför inte av mig så ofta till honom längre. Varken assistenten eller veterinären.

Det finns en som pratar svenska också, men även hon har allvarliga svårigheter att åtlyda de enklaste uppgifter trots att min svenska är tämligen tydlig och fri från dialektala störningar. Efter några misslyckade försök att verkligen utnyttja den svensktalande assistentens påstått kraftfulla kompetens att underlätta min vardag brukar komplexiteten i mina förfrågningar efter hand avgränsas till att handla om inställning av ett tidtagarur när jag kokar ägg. Och även här uppstår problem när jag till följd av språkförbistringen tvingas upprepa min vädjan så många gånger att minst en minut redan har passerat när timern väl börjar ticka. Jag ber henne därför att ändra tiden på tidtagaruret för att inte gå miste om den krämiga gula som endast kan uppnås genom tidsmässig perfektion i kokningsskedet och häpnar när assistenten replikerar att jag själv kan ändra tiden i appen på telefonen(!)

Jag konstaterar alltså att den artificiella intelligensen är så beskaffad att när den övergår i artificiell inkompetens väljer den att delegera uppgiften åter till användaren. Jag är osäker på hur detta kan effektivisera min vardag men jag gissar inte alls varpå jag entledigar assistenten med omedelbar verkan och känner hur jag genast känner mig befriad från några av de högteknologiska tyglar som påtvingas vid anskaffning av en ny ”smart” enhet.

Jag vill också vara innovationsbenägen, synkronisera intelligenta enheter med min kropp och otvunget ägna mig åt ordergivning till binära och undergivna hjälpredor. Mitt problem är att de sällan lyssnar, tar alldeles för många egna initiativ och dessutom är snorkiga i tonen när de inte klarar av sitt uppdrag. Om det enda jag lyckas få dem att utföra med hyfsad framgång är att ställa en äggklocka i några minuter varje morgon får de kategoriseras som onödiga där de får gott sällskap av ett stort antal andra applikationer, tjänster och digitala karaktärer som alla förgäves slåss om min dyrbara uppmärksamhet.

Om förändring inte innebär förbättring blir resultatet bara förbittring.

Om man äter en Dextrosol efter att man rökt en cigarett motverkar detta skadeverkningarna av cigaretten i motsvarande grad. Ja det kanske låter lite knasigt, men det var faktiskt en sanning jag med förvånansvärd lätthet anammade där jag relativt obelastad av ålder satt på en uppochnervänd roddbåt vid en spegelblank sjö bredvid en flera år äldre och flera gånger coolare sommarstugegäst, sökande efter den formel som skulle kunna bättra på min egen dittills (och kanske även hittills) obefintliga coolhet. Men eftersom Dextrosol tar slut fortare än cigaretter i kraft av att de är avsevärt mycket godare än rök för både en liten skolpojke och en flera år äldre sommarstugegäst med åtråvärd coolhet kastade vi snart cigaretterna i sjön med argumentet att rökning utan synkron sockermedicinering torde vara helt och hållet livshotande. Var den coola sommarstugegästen (låt oss kalla honom Urban eftersom det var så han hette) hade inhämtat sina uppgifter om det medicinska förhållandet mellan cigaretter och Dextrosol vet jag inte, men det är uppenbart att ingen av oss var särskilt källkritiska.

Det talades överhuvudtaget inte så mycket om källkritik när jag var liten, och det förväntades nog inte heller att man skulle vara källkritisk. Åtminstone inte som barn och verkligen inte i dagens betydelse av samma begrepp. Snarare kanske man förväntades att inte ifrågasätta vad en individ av högre rang, vilket inbegrep samtliga som var äldre än en själv, uttryckte som sanningar. Lyckligtvis fanns det fler och mer välvilligt inställda personer i min närhet som hade högre ambitioner om min fortlevnad innan graden av Urbanisering hade nått hälsovådliga nivåer. Således kom bluffen om Dextrosol som hälsofrämjande medicin, tillsammans med andra tidstypiska bluffar som exempelvis Nigeriabrev och pyramidspel, bara att utgöra ett fåtal av ingredienserna i den enorma blandning av sanningar och osanningar som genom åren utformat min egen högst personliga och inte alltid välsmakande identitetssallad. Likförbannat var den ingrediensen lika oönskad som konserverad majs är i en för övrigt helt ätlig sallad.

I dagens breda kanalutbud och oöverskådliga flöde av information har det blivit så lätt att trovärdigt offentliggöra en halv- eller osanning att den med stor lätthet kan förväxlas med en sanning. Det åligger dessutom mottagaren ensidigt att avgöra vad som ska betraktas som en sanning. Man behöver vara källkritisk, vilket inte alltid är lätt eftersom man som sökande efter information behöver navigera i tunga rökridåer av okunskaper, osanningar, konspirationsteorier, försäljningsargument och allmänt hokuspokus. Och inte fan orkar man väl med att söka efter sanningen varje gång man vill inhämta information. Ibland vill man ju liksom bara lite snabbt och enkelt ta reda på hur det ligger till. Som farsan gjorde när han vid enstaka tillfällen blottade sin okunskap och gick efter det sönderbläddrade uppslagsverket där de flesta sanningar tycktes finnas samlade i ett enda band. Snabbt, enkelt och trovärdigt.

Om jag nu, alltså fyra decennier senare, exempelvis av någon vettlös anledning skulle vilja ta reda på mer om majs. Som livsmedel betraktat och bortsett från min högst personliga och godtyckliga åsikt att den är en synnerligen effektiv salladsförstörare, hur nyttig är den att äta? Efter några minuters sökande bland digitalt publicerade artiklar har jag läst påstådda sanningar om att majs är både oumbärligt, obetydligt och otjänligt. Allt beroende på vilken källa jag väljer att förlita mig på. Det enda jag mot bakgrund av det jag hittills läst kan säga med säkerhet är att majs inte verkar vara giftigt. Men det hade jag redan på känn.

Att sanningen som riktpunkt devalveras på grund av överflödigt många åsiktsbasuner tycks vara en allt tydligare trend, men ta det inte för en sanning ty jag vet nog inte vad jag talar om.

Man hör ibland att det kan vara bra att röra om lite i grytan. Det är tänkt som en så kallad metafor och ska väl betyda att ett visst mått av provocerat kaos kan ge upphov till oanade förbättringar. Ingen vet riktigt hur eller vilka förbättringar som kan skönjas förrän kaoset bedarrat, men oftast går det att ljuga ihop något som liknar en sanning i efterhand. Allra helst så effektivt att den överskuggar de negativa konsekvenser som kaoset med all säkerhet gett upphov till utöver de påhittade förbättringarna.

Förespråkarna för denna tvivelaktiga och vetenskapligt ogrundade metodik brukar ofta sakna både insikt och närhet till den verksamhet man vill köra sleven i. På behörigt avstånd fungerar metaforen nämligen ganska bra för den oinvigde, man kommer med ett djärvt och till synes konstruktivt förslag och slipper befinna sig där det skvätter som värst.

Men det finns även de som gillar att befinna sig i händelsernas centrum, och vill man åstadkomma något riktigt stort kan man ju gå in i köket själv, kasta sleven åt helvete och hälla ut hela grytan på golvet. Med argumentet att den redan skurit sig lite, smakar ganska beskt och dessutom fått någon lustig bismak av tämligen opassande kryddblandningar som står och dammar vid sidan, är väl förlusten inte så stor. Vad skulle kunna bli sämre?

Men om detta, rent hypotetiskt alltså, skulle omvandlas till verklighet i något samhällsbesläktat – kanske rent av politiskt – sammanhang och det sedan, fortfarande i metaforiska termer, upptäcks att man behöver laga en ny gryta på samma ingredienser som nu ligger i vasken och i brist på slev ska skopas upp med bara händerna till en uppochnervänd kastrull borde det skapas utrymme för viss eftertanke. Men istället står där, rent hypotetiskt alltså, bara en samling kockar helt befriade från ödmjukhet och viftar med varsina recept med påhittade och helt verklighetsfrämmande måttangivelser som det dessutom inte finns ingredienser till. Jag undrar, rent hypotetiskt alltså, om det verkligen skulle vara klokt att hälla ut den enda mat man har innan man har ens en vag idé om en alternativ meny?  

Det brukar sägas att om man har riktigt fina råvaror så blir det lätt att laga god mat. Rimligen gäller det motsatta om råvarorna håller dålig kvalitet. Då finns inga tillräckligt begåvade tillagningsmetoder eller sensationella smaksättare som kan rädda oss undan en sur gryta. Och faktum är att jag inte längre har några stora förhoppningar om en särskilt välsmakande sådan. Jag nöjer mig med att den existerar och kan stilla den värsta hungern. För tillfället har jag, i metaforiska termer men helt och hållet icke-hypotetiskt, fullständigt tappat aptiten och dukat av mitt bord inför en, eller i värsta fall flera, ovälkomna och ofrivilliga fastemånader.