Förpackad i en hermetiskt tillsluten plastficka har det tvingats in i innanmätet av det plåtvidunder som till skillnad från barnvagnar tydligen inte utgör något hinder för snabb utrymning när det monteras i redan utrymmesbefriade trappuppgångar. Om postboxen vore kapabel att visualisera sitt missnöje hade den sannolikt spottat ut deklarationskonvolutet i brevbärarens förvånade nylle utan dröjsmål, med det bygger också lite på ett antagande om att boxen skulle ha samma fientliga inställning till skattedeklarationen som jag själv vilket ju logiken på många sätt talar emot. Postboxen skulle väl vid hypotetisk grad av intelligens inte bry sig så mycket om förvärvs- eller kapitalbeskattning som om det faktum att den tvångsmässigt skruvats fast i väggen enbart i syfte att framflytta den stackars brevbärarens annalkande ledgångsreumatism ett par år. Ett i sanning hänsynslöst slaveri och förtryck, sett ur postboxens stelopererade perspektiv förstås.

Men även om jag själv när en viss grad av intelligens undertrycker som regel jag impulsen att putta tillbaka deklarationen genom brevinkastet, och än mer vanligen att kasta den i brevbärarens förvånade nylle. Jag förbarmar mig istället motsträvigt över den och visar den all den respekt som de ting som inger förstummande skräck bör visas. Att försöka smygtitta genom den blå folien för att på förhand ta del av årets resultat är som förgjort, och det enda raka blir till slut att hämta en sax och hoppas att man av misstag råkar klippa den gulvita bunten mitt itu. Men inte heller med denna förhoppning om impulsmässigt kreativ destruktivitet lyckas jag oskadliggöra innehållet som nu ligger där och sprider en byråkratisk och stelbent aura omkring sig. Att uppleva denna tvångsmässiga frigörelse av maskinellt utskriven finansiell ångest påminner om en av påskhelgens sysslor som fick mig att erfara hopplösheten i att bara finna mer skit ju djupare man gräver.

Den omhöljande plastförpackningen med blå folie får då representeras av vår lägenhets fönster som i princip uteslutande vetter mot en liten altan som vintertid tjänstgör som uppställningsplats för några krukor med oidentifierbara barrväxter och en vädertålig grupp utemöbler. Detta gäller för övrigt även sommartid. Efter att en solbemängd morgon ha konstaterat att mängden skit på fönsterrutorna gjorde skillnaden mellan upp- och nerfirade persienner obefintlig i fråga om ljusinsläpp gjordes bedömningen att en rengöringsprocess i någon form vore behövlig. Då rutorna rengjorts så pass att utsikt var möjlig ångrade jag nästan omedelbart det ambitiösa tillgreppet eftersom den positiva effekten som uppnåddes genast ackompanjerades av flera negativa, såsom uppenbarelsen av en tre gånger så skitig altan. Att vår lilla plätt i vår ovetskap verkade ha nyttjats av det kommunala renhållningsverket för avlämpning av insamlat cykelbanegrus var en lika stor som bedrövande överraskning. Dammsugarens motor skar relativt omgående varpå jag i avsaknad av trädgårdsslang började forsla ett oräkneligt antal vattenspannar från det inte alls så närliggande köket för att istället försöka skölja bort det centimetertjocka dammlagret från brädgolvet. Vid det här laget hade en ansenlig mängd lättflyktigt damm inhalerats med både näsa och mun vilket kraftigt försämrade såväl tal som andningsförmåga. Åtgärden för att i någon mån åstadkomma erforderligt syreintag utmynnade i att jag snöt mig så ljudligt att grannen som med stor frenesi höll på att rensa sin gräsplätt från fjolårslöv släppte krattan på stället och gick in, stängde fönster och ventiler, satte sig vid radion och slog på P4. Att försöka hindra honom verbalt resulterade bara i en ljudlös dammpust och då jag inte kunde erinra mig signalen för att blåsa faran över fann jag för gott att låta honom sitta kvar inne under tiden som jag fortsatte att rensa altanen från sönderfrusna blomkrukor och tvätta utemöbler. Det kändes skönt att bli av med det trasiga och gamla, och nästan som ett gratisfynd att ställa i ordning de nyputsade stolarna.

Och även om man behöver ta tresiffrigt antal anslutningsflyg för att komma till liknelsedestinationen, så ska jag nu försöka gå igenom den metaforiska passkontrollen och redogöra för hur jag egentligen tänkte när jag någonstans i början av detta inlägg knåpade ihop biljetterna till resan fram hit.

Att synliggöra det som fanns bakom skymda fönster gav bara fler och större problem att tvingas lösa. Lika bra att plastpåsen förblivit stängd och fönstret mot altanen oputsat. Att en myndighet lagt ut en dammridå av regler och blankettförkortningar att städa undan innan man ens kan skönja ett golv att stå på verkar vara årligen återkommande hur mycket man än städar och oljar för att hålla golvet rent. Att glädjas åt att få tillbaka det som redan var mitt, och att få kasta det som var trasigt men aldrig behövt gå sönder är en glädje lika ogrundad som att glädjas åt skatteåterbäring och dubbelbeskattning. Den som kan tänka sig att kombinera konsulttjänster inom trädgårdsskötesel och revision är välkommen att höra av sig.

Please follow and like us: