Man hör ibland att det kan vara bra att röra om lite i grytan. Det är tänkt som en så kallad metafor och ska väl betyda att ett visst mått av provocerat kaos kan ge upphov till oanade förbättringar. Ingen vet riktigt hur eller vilka förbättringar som kan skönjas förrän kaoset bedarrat, men oftast går det att ljuga ihop något som liknar en sanning i efterhand. Allra helst så effektivt att den överskuggar de negativa konsekvenser som kaoset med all säkerhet gett upphov till utöver de påhittade förbättringarna.

Förespråkarna för denna tvivelaktiga och vetenskapligt ogrundade metodik brukar ofta sakna både insikt och närhet till den verksamhet man vill köra sleven i. På behörigt avstånd fungerar metaforen nämligen ganska bra för den oinvigde, man kommer med ett djärvt och till synes konstruktivt förslag och slipper befinna sig där det skvätter som värst.

Men det finns även de som gillar att befinna sig i händelsernas centrum, och vill man åstadkomma något riktigt stort kan man ju gå in i köket själv, kasta sleven åt helvete och hälla ut hela grytan på golvet. Med argumentet att den redan skurit sig lite, smakar ganska beskt och dessutom fått någon lustig bismak av tämligen opassande kryddblandningar som står och dammar vid sidan, är väl förlusten inte så stor. Vad skulle kunna bli sämre?

Men om detta, rent hypotetiskt alltså, skulle omvandlas till verklighet i något samhällsbesläktat – kanske rent av politiskt – sammanhang och det sedan, fortfarande i metaforiska termer, upptäcks att man behöver laga en ny gryta på samma ingredienser som nu ligger i vasken och i brist på slev ska skopas upp med bara händerna till en uppochnervänd kastrull borde det skapas utrymme för viss eftertanke. Men istället står där, rent hypotetiskt alltså, bara en samling kockar helt befriade från ödmjukhet och viftar med varsina recept med påhittade och helt verklighetsfrämmande måttangivelser som det dessutom inte finns ingredienser till. Jag undrar, rent hypotetiskt alltså, om det verkligen skulle vara klokt att hälla ut den enda mat man har innan man har ens en vag idé om en alternativ meny?  

Det brukar sägas att om man har riktigt fina råvaror så blir det lätt att laga god mat. Rimligen gäller det motsatta om råvarorna håller dålig kvalitet. Då finns inga tillräckligt begåvade tillagningsmetoder eller sensationella smaksättare som kan rädda oss undan en sur gryta. Och faktum är att jag inte längre har några stora förhoppningar om en särskilt välsmakande sådan. Jag nöjer mig med att den existerar och kan stilla den värsta hungern. För tillfället har jag, i metaforiska termer men helt och hållet icke-hypotetiskt, fullständigt tappat aptiten och dukat av mitt bord inför en, eller i värsta fall flera, ovälkomna och ofrivilliga fastemånader.

Av de fåtalet personliga egenskaper jag värnat under mina blott 46 tillryggalagda levnadsår är synen den jag försvarat ihärdigast. De knivskarpa konturer med vilka jag åsett i fjärran utplacerade objekt har frekvent fått utgöra markör för den felfria gensammansättning som konstruerat min rakryggade person. I takt med att nämnda rygg allt oftare fastnar i krampaktigt låsta lägen har emellertid synfältet tillfogats visuella effekter omöjliga att stänga av.

Efter några tester hos den optiker jag hittills varit förskonad från att göra bekantskap med kunde efter en mycket kort behovsprövande utredning konstateras en mindre men ändå befläckande mängd brister som till utredarens omåttliga och något provocerande glädje kunde avhjälpas med en stor variation av finmekaniska verktyg framtagna för att avhjälpa just dessa brister. Med ett fjättrande abonnemang kunde man bygga upp en mindre arsenal av verktyg, ett för varje specifikt tillfälle. Jag såg framför mig hur jag likt en golfspelare med alla sina klubbor för olika ändamål nedstuckna i en profilerad läderkoffert skulle gå runt med en lika högkvalitativ som diskret axelremsväska full med specialanpassade linser och objektiv och med precision välja ut synförbättrande instrument med beaktning på det aktuella motivet. Men valde ändå att nöja mig med ett prisvärt universalverktyg. Och trots att jag till en början försökte intala mig att glasögonen egentligen inte behövdes så har jag fått kapitulera inför det faktum att de faktiskt gör väldigt stor nytta under förutsättning av de kan hittas, är hjälpligt putsade och motivet inte är min egen spegelbild då jag fortfarande föredrar de grumlande effekterna.

Men hur tillfredsställande det än må vara att utrustad med precisionsslipade glas skärskåda vardagliga detaljer undrar jag om det inte vore ännu mera angeläget att utveckla någon typ av vidvinkelglasögon som kunde hjälpa en att öka utbredningen av det perceptionsområde som allt för ofta blockeras av självpåtagna skygglappar. För ju mer vi analyserar och allt som oftast irriterar oss på de små detaljerna, desto större tycks risken vara att vi bortser från det stora perspektivet, där missade frilägen i fotboll (bara för att nämna ett exempel) faktiskt saknar betydelse.

I skolavslutningstider är det för mig brukligt att ägna en tanke åt min egen skolgång som en del av mitt annars begränsade självskadebeteende. De initiala minnesbilderna brukar ta form i en badbalja på lekis där jag av oklar anledning sket på mig i vattnet. Sedan brukar tragiken hastigt komma i självsvängning och pendla sig fram genom ett knappt decennium av generande episoder ända fram till porträttbilden från avslutningen i nian där min frisyr utgör en uppenbart missriktad och helt obegriplig hyllning till tjeckoslovakisk hockeykultur. Jag minns att jag själv vid tidpunkten med bestämdhet ansåg att jag åtminstone mer än obetydligt påminde om Yngwie Malmsteen, vilket så här i efterhand också känns lite missriktat och ganska obegripligt.

Återkommande i bildspelet ur mitt skämsalbum är den gången jag tog en improviserad genväg bakom maskinhallen för att genskjuta en redan avgående skolbuss och snubblade på en rot med följ att jag slungade en altsaxofons samtliga beståndsdelar ut på en leråker och stressat tvingades krypa runt i dyngan och samla mässingsdetaljer ivrigt påhejad av en gapskrattande busslast snorungar som inte behövde förklara för sina föräldrar varför den hyrda saxofonen plötsligen saknade ett antal väsentliga komponenter och varför 37 Rosa lät som en ångbåt när hon råmade.

För att i någon mån återupprätta förtroendet för min person som efter saxofonincidenten fått kraftig slagsida beslöt jag att inför klassen visa upp några, enligt alltför välvilliga familjemedlemmar, ansenligt imponerande trollerikonster på schemalagd tid för roliga upptåg. Jag repeterade alla moment med spelkort och näsdukar intill förstadie till ledgångsreumatism och travade självsäkert genom den gulteglade skolkorridoren med trollerilådan i stadigt grepp när det var dags för uppvisning. Men även denna gång ville ödet annorlunda och min instrumentuppsättning idka självsprängning. Locket på lådan for av innan jag hann säga abrakadabra, ut sprätte alla förtroendeåterställande verktyg och när roliga timmen var slut var det enda trick jag lyckats förevisa hur man under tjugo minuter kryper runt bland bänkraderna och samlar upp trollstavar, tärningar, fingerborgar och piprensare under ihållande burop från samma hejaklack som en vecka tidigare satt på bussen och såg mig plöja genom åkern efter korkfett.

Vissa välgrundade anledningar till hänsynslös mobbning lyckades jag emellertid undvika. Som exempelvis att jag på vinterhalvåret tog traktorn den tre kilometer långa sträckan till busshållplatsen för att där, i skydd av morgontimmens dunkel och en välplanerat alldeles för tidig ankomst, gömma vår Valmet 805 bakom församlingshemmet för att ingen skulle ana mitt för (den självupplevda) hårdrocksimagen förödande och alldeles för lantbruksmässiga färdmedel. Men i perspektiv av den självinsikt jag numera fogar över kan konstateras att jag lika gärna kunde tagit traktorn hela vägen till rökrutan, med tallriksharven på släp, utan att jag för den skull gjort mig mer till en bondtölp.