Individuum

Jag funderar ibland på vad som händer med en individ då hen företräder en offentlig inrättning och ikläder sig någon typ av uniform eller profilkläder som det ofta kallas i lite mindre militära sammanhang. Lika intressant är vad som händer med den omgivning i form av andra, icke offentliga och/eller uniformerade individer, som är mottagare av den effekt som företeelsen ger upphov till.

Igår avsåg jag behaga mitt tobaksbegär genom att inköpa en dosa snus. Befriat från svårigheter kan tyckas, men det kräver åtminstone i mitt fall några minuters artikulationsövningar och provrepeterade varumärkesangivelser för att effektivt förmedla vilken av alla åttahundra modeller som personalen ska lirka fram ur den rad av kyldiskar som utgör fondvägg i den så kallade förbutiken. I väntan på min tur, som är angiven till nummer 51, beskådar jag två tonåriga pojkar som väljer att cykla in i butiken. Ända fram till kassadisken. Eftersom butikspersonalen i likhet med de flesta besökare tålmodigt förhåller sig till kösystemet blir pojkarna inte direkt expedierade vilket de till en början tar med jämnmod och parkerar sina cyklar, fortfarande blockerandes kassadisken, för att gå iväg och stoppa sina vettlösa nyllen i en glassfrys. Strax bredvid står en annan minst lika vettlös individ, denne av relativ medelålder, och ropar olika kioskrelaterade termer som jag bara kan anta är menade att påkalla uppmärksamhet och prioriterad betjäning. Samtidigt trycker han upprepande på knappen för fler nummerlappar som han efter utmatning omedelbart knycklar ihop och slänger i en papperskorg intill. Vad detta beteende tjänar till har jag ännu inte lyckats begripa.

Samtidigt har någon ur personalen med butiksröd skjorta och namnbricka lyckats bända loss snorungarnas cykelhjälmar från glasskorgen och försöker nu, synnerligen pedagogiskt, förklara att cyklar inte kan medföras in i butiken och att glassar helst ska betalas innan provsmakning. Pedagogen får utstå respons som samtidigt både hånar och nonchalerar henne och inte förrän det är uppenbart för alla att de själva fattat beslutet att maka sig iväg kan jag med glädje se dem försvinna. Helst för alltid. Lättnaden för personalen blir dock kortvarig enär den högljudde mannen som tydligen fått slut på både kioskreferenser och nummerlappar attackerar henne med anklagelser om lång väntetid. I egenskap av butikspersonal verkar hon i sin omgivande miljö vara närmast befriad från status, till skillnad från vad man kanske kunde förmoda.

Jag föreställer mig att det tidigare var så att uniformen bidrog till, och kanske från början syftade till, att avpersonifiera en individ för att öka graden av förtroende och respekt för någon som företrädde en armé, ordningspatrull eller myndighet. Med fler uniformer på mindre myndighetsutövande grupper kunde dessa effekter överföras även när uniformen inte innefattade handeldvapen. Med tiden har det kanske gått lite inflation i uniformeringen och i många fall ter sig avpersonifieringen endast bidra till att övriga medborgare, eller i vissa fall snarare motborgare, tycker sig kunna behandla en uniformerad person helt utan respekt. Som om individen lämnat kvar sin individ i omklädningsskåpet och nu avpersonifierad kan spottas och skrikas på som om hen vore en dator eller en byrå.

Det jämförelsevis ganska harmlösa exemplet ovan har många motsvarigheter där vi tenderar att nedvärdera människor utifrån deras befattning, titel, ämbete, klädsel etc, utan att beakta att samtliga dessa individer fortfarande är människor som ska behandlas med respekt. Det paradoxala i sammanhanget är ju att även den som agerar själviskt och empatilöst är en människa som ska behandlas med respekt. Och häri ligger nog en utmaning eftersom när vi bortser från detta faktum endast kommer att förvärra ett problem och bidra till eskalerande grad av motborgerlighet.

Tandröta

En välbekant doft tränger sig upp i snoken, något kemiskt förefallande rent men ändå oförklarligt orent, och trots att det är ungefär arton år sedan lukten senast uppfyllde mitt snorigaste organ är den ingenting annat än just välbekant. Trapphusets fyra våningar utan hiss bekymrar mig bara på det viset att det bara är fyra våningar och inte exempelvis sexton vilket avsevärt och med fördel ytterligare hade kunnat fördröja min högst motvilliga ankomst till tandkliniken. Andtruten av att undermedvetet, men också medvetet, ha stretat emot min självförvållade elevation med reverserad muskelkraft som nästan gör att jag går nedförs uppför trapporna, lägger jag min darrande hand på dörrhandtaget och uppbringar en sista önskan om att dörren ska vara låst. Sjukdom, konkurs, bombhot, plötsligt införande av förbud mot inkräktande i annan individs gom är bara några av alla väldigt rimliga orsaker till en låst mottagning. Men handtagshelvetet ger efter med provocerande enkelhet och dörren närmast flyger upp varpå jag förvirrat stapplar in i en plåtburk fylld med himmelsblå duschmössor. En nätt och vitklädd gumma berövar mig en sista möjlighet att fly genom att vidimera uppgifterna om min avtalade tid samt, något förnärmat, att ingen av tandläkarna tyvärr drabbats av akut sjukdom eller dödsfall. Detta gäller även tandhygienisterna vilket tydligen är den yrkeskategori jag ska få stifta ofrivillig bekantskap med. Jag vet inte vad skillnaden är, och det intresserar mig inte.

Efter avslutad grundskola, när folktandvården äntligen slutade med sina trakasserande inbjudningar, var det tämligen självklart att inte söka sig dit på egen hand om det inte var absolut nödvändigt. Under de följande tjugoåtta åren blev det bara nödvändigt när jag vid ett enstaka och lite olyckligt tillfälle rammade en jordkällare med ansiktet. En civilklädd och icke tjänstgörande tandläkare, eller möjligen tandhygienist, i den omgivande samling människor som beskådade planteringen, kommenterade ett antal uppkomna brister i överkäkens bestyckning följt av rekommendationen att ihållande skölja munnen med sprit för att hålla borta bakterier till dess att anmärkningarna kunde avhjälpas på hans praktik. Redan efter några veckor blev det ohållbart att kombinera biverkningarna av denna självmedicinering med förvärvsarbete och en reparation blev därmed oundviklig.

Och redan arton år senare är det alltså dags igen. Denna gång nödgas jag uppsöka inrättningen till följd av att man från statligt håll velat expropriera hela mitt nedre käkparti för utvinning och jag insett att de fyndigheter av tandsten som blottats vid alltför vidlyftiga leenden blivit ett problem, även om jag även denna gång senarelagt det oundvikliga besöket genom att under en längre tid undflytt allt som kunnat få mig att brista ut i skratt. Tandhygienisten, en mycket vänlig och skicklig sådan ska framhållas, gjorde nog sitt bästa men kunde på den korta tid som avdelats för ändamålet bara etablera begränsad kännedom om den fasansfulla omfattning av resterande arbeten som krävdes samt boka in ytterligare tre sittningar. Inför den sista hade hon drabbats av sådana förslitningsskador i underarmarna att jag drabbades av dåligt samvete och gick med på att köpa några små färgglada pinnar och en flaska mintlikör för att om möjligt blidka henne något. Och även om hon log efter det sista besöket så var hon nog antingen fortfarande lite sur eller väldigt utmattad, för hon glömde erbjuda mig vare sig bokmärken eller leksaksbil kärringen.

Batterirevolt

Det var väl knappast i syfte att spränga berg man tog med sig kassettbandspelaren på semestern, och det var väl heller inte genomförbart rent tekniskt. Likväl var det bergsprängare den i folkmun kallades i en numera svunnen och alltför avlägsen tidsepok. Kassettbandspelaren som i egenskap av sin skrymmande gestalt orsakade dubbelsidig hjärnblödning hos familjens packningsansvarige redan innan den nypolerade Volvon lämnat gårdsplanen för avresa mot Legoland. Snart insåg man också, även om det givetvis inte kunde erkännas, att det var allt annat än klokt ur bekvämlighetssynpunkt att högljutt argumentera för att få dela säte med en åtta kilos bandspelare hela vägen till Danmark, i synnerhet som det oväntat nog saknades vägguttag i bilen. Och i avsaknad av tolv batterier stora som läskburkar kunde man omöjligt förmå apparaten att överrösta en lillebror som retsamt och ideligen försökte annektera baksätesterritorium. Och eftersom kostnaden för en uppsättning batterier motsvarade en årsförbrukning av Tip-Top och speltiden tog slut innan man ens hann få pappret av glassjäveln var det knappast värt att offra de påföljande fyra årens veckopengar på att som engångsföreteelse höra Ozzy kvida ur sig Iron Man, även om det lät rätt kul i slutet av låten när kassetten gick på halvfart och han lät som en steglad bergsget på rohypnol.

Om någon i detta tvivelaktigt gynnsamma läge sagt till mig att bilar i framtiden skulle kunna drivas med batterier hade jag, samtidigt som jag nog tappat fokus på den fientliga erövringen av baksäte, haft svårt att föreställa mig den orimliga mängd som torde krävas för att ens ta sig ner till postlådorna. Men så var ju också mitt synfält på teknikområdet avgränsat till vad som i text rymdes på kartongen till Den Lille Elektrikern, och fram tills helt nyligen var den enda referensen jag hade till Musk att det var en doft i Axe-serien.

Med tiden har det visat sig att energiinnehållet i batterierna ökat lika drastiskt som energibehovet i apparaterna minskat. Med dagens teknik skulle väl Ozzy fått gnöla ända ner till Odense innan det blev dags att byta batterier. Och fan vet om man inte skulle kunna spränga sig en egen tunnel genom Hallandsåsen med en vanlig Freestyle om den där Musk-killen skulle få för sig att lansera en sådan.

En oväntat negativ konsekvens i denna högteknologiska utvecklingscentrifug är emellertid att de som tillverkar batterierna inte får sälja alls så många batterier som förut. Och eftersom framgång utan tillväxt är tillbakagång, och tillväxt utan försäljningsökning är missväxt, behöver problemet pucklas på med konsumenten som sandsäck. I fallet med batterierna har man kanske sneglat på tillverkare av dammsugarpåsar som uppenbarligen stått inför liknande utmaningar. Lösningen består i att man breddar produktutbudet till total oöverskådlighet och lanserar alldeles för många modeller av nästan identiska produkter och sedan säljer dem förpackade i alldeles för stor mängd. På så vis dubblas försäljningen minst en gång när alla köper fel modell, sedan fyrdubblas försäljningen genom tvånget att köpa fyra så många batterier som man behöver, vilket i praktiken ger en åttafaldig försäljningsökning eftersom man måste köpa fyra batterier av både fel och rätt modell. Och eftersom apparaterna klarar sig på ett enda batteri tillräckligt länge för att de överflödiga batterierna ska hinna tappas bort så räcker intäkterna till att fortsätta utveckla nya onödiga modeller och klaveret är därmed självspelande. Utan batterier.

Framför den vidsträckta exponering av batterier jag nu beskådar i stormarknadspalatset får jag omedelbart huvudvärk och blir kissnödig. I min nyligen inledda, och snarligen upphörande, bojkott kommer jag endast att använda apparater som drivs av vägg eller vev.