”Ursäkta att det tog sån tid, lille Melker här ville inte ta på sig sin vinteroverall…”. Jag gör en ansträngning att inte kräka fram en lika opassande som relevant spydighet samtidigt som jag försöker finna en tänkbar anledning till att lille Melker överhuvudtaget skulle behöva ha en åsikt om den saken. Att lille Melkers blöja skulle frysa till en synnerligen oaptitlig isglass inom loppet av sekunder i den bitande vinterkylan verkar han inte haft sinnesnärvaro nog att själv tänka på. Än mer förvånande är dock att motparten i den förflutna debatten inte verkar ha lyft fram detta argument för att på ett effektivt sätt avsluta en både tids- och humörkrävande dispyt. Jag påminner mig om att förmågan att tillgodogöra sig logiska resonemang inte är den mest framträdande hos individer i spädbarnsålder och drabbas kort därefter av insikten om hur uselt jag själv brukar lyckas i argumentationer med medmänniskor vars språkliga förmåga inskränker sig till en knappt urskiljbar gripreflex. Medveten om att i jag denna stund blott är en tillfällig bevittnare av familjeangelägenheter präglade av underåriga personer förblir jag tyst och riktar åter uppmärksamheten till mina fötter som domnat bort under den halvtimmeslånga väntan i bilen som vi för lika längesedan överenskommit om att sätta oss i för, vad jag uppfattade var, en i tid närliggande avfärd. Resvägen är kort, men icke desto mindre gör sig behovet av filmvisning på den nackskyddsmonterade bioanläggningen sig gällande redan innan bilen uppnått styrfart. Den unge cineasten tystas temporärt av en bunt riskakor vars ena hälft han sprider ut i baksätet och vars andra hälft han tuggar till en kletig sörja innan den sprids ut i baksätet. Jag gör en mental notering om att vid nästa bilfärd i sällskap med småbarn medtaga regnrock. På slutdestinationen för resan, ett sällskap i familjens mer perifera bekantskapskrets, erfar jag förvånat hur lille Melkers brusiga beteendemönster plötsligt förbyts och antar en ytterst blygsam position till omgivningen. Glädjen över detta blir dock kortvarig då han redan en söndergnagd riskaka senare återgår till den mer påfrestande karaktär han tidigare etablerat som vardaglig. Den lilla vettvillingen verkar i sina tinnitusframkallande räder över golvet oupphörligen balansera på gränsen till vad fysikens lagar tillåter i fråga om hållfasthet, friktion och gravitation. Medveten om att detta naturligtvis inte är konststycken baserade på i förväg utarbetade konsekvensanalyser betraktar jag häpet denna solitära cirkus med ständig oro för vilken av de enheter i rummets möblemang som först ska falla offer för meningslös skadegörelse. Att den åldersfattige artisten själv snart kommer att råka ut för en olycka förefaller oundvikligt varför jag på ett generande egocentriskt sätt tillåter mig hoppas att detta ska ske innan någon av de mer värdefulla ägodelarna tvingas utgöra en del i den makabra föreställning som motvilligt trollbinder mig.

Innan något av vådlig art hinner inträffa väljer jag av hänsyn till egen hälsa att lämna utrymmet och därmed även den i mitt tycke ofattbart ointresserade övriga publiken. Att obekymrat kunna behålla fokus på andra samtalsämnen i omedelbar närhet av det tumult jag nyligen upplevt ter sig nästan overkligt perceptionsundfallande. Själv känner jag mig utmattad av den psykiskt intraventrikulära preventivmedelsinjektion jag just blivit utsatt för. Jag promenerar hemåt i förvissningen om att även lille Melker tids nog kommer att bli en timid och dynamisk varelse som på ett önskvärt sätt faller in i mängden.

Please follow and like us: