Jag vet inte ens om den där amerikanske rymdpoeten någonsin satte sin aluminiumprydda snowjogger på månen. Men även om allt bara var teater inför ett förbluffat kollektiv av myndighetsdyrkande lönearbetare så hade man säkert kunnat åka dit och hälsa på om man verkligen hade velat. För oftast är det så, att även om alla andra förutsättningar finns på plats så är hart när vilket uppdrag som helst omöjligt att genomföra om inte just viljan finns där.

Häromdagen sitter jag på ett avgående pendeltåg i Nynäshamn, med en åtminstone till häften fullbordad hjärtattack och blodsmak ända upp i bihålorna efter den språngmarsch som krävs för att hinna med den avgång som infaller närmast efter Gotlandsfärjans ankomst till hamnen ett stycke därifrån. Redan här tycker man att en nätt justering av avgångstiden vore en fråga värd att behandla i något beslutsfattande forum. När sedan en sällanpendlare som jag själv ställs inför utmaningen att lösa biljett för resan till Uppsala inser man att avgångstiderna faktiskt bara är ett minoritetsproblem, detta ändå med hänsyn tagen till mina fortfarande frenetiskt krampande vader och den flodvåg av svett som sköljer över ryggslutet och ner mellan skinkorna.

Den biljettförsäljare som anländer till vår plats kan inte ta betalt för hela resan trots att jag innehar båda de kreditkortsliknande värdehandlingar, vart och ett anslutna till de olika operatörer som rent juridiskt trafikerar sträckan (varav endast en av dessa fysiskt trafikerar sträckan), som krävs för ändamålet. När mitt ansikte någon knapp minut efter detta obegripliga klargörande återtagit normal längd blir jag rekommenderad att köpa den erforderliga biljetten via min mobiltelefon eftersom “det är enklast”. Och det tror jag i och för sig att han hade helt rätt i eftersom det var det absolut enklaste sättet för honom att sälja mig en biljett. Att betala med ett traditionellt bank- eller kreditkort visade sig nämligen också vara en utmaning omöjlig för lokaltrafiken att övervinna.

Efter att ha laddat ner en sådär fyra fem olika appar och delgivit ett okänt antal bedragare mina betalkortsuppgifter via vad som kan antas vara en blott halvsäker mobil datakommunikation, lyckas jag till slut köpa helt fel biljett och komplettera med en onödig och dyr tilläggsbiljett samt bekräfta att en för mig okänd digital betaltjänst fakturerar mig kostnaden för en av de förvärvade biljetterna. Givetvis med ett tillägg i form av en faktureringsavgift uppgående till 12,5% av biljettpriset. Vid det här laget återstår endast hälften av den totala restiden och jag kan lugnt luta mig tillbaka och låta oron över att ha köpt otillräckliga zontillägg invagga mig i kontrollantparanoisk vakenhet.

Min fråga är enkel. På vilka andra färdmedel, kollektiva eller privatfinansierade, krävs åtta olika biljetter, varav sexton är omöjliga att köpa utan trettiotvå odefinierade appar (var och en med sina egna hittepåavgifter) för att åka mellan två städer i mellansvenskt, tätbefolkat, pendlingsarbetarfrekventerat område?

Jag kan inte heller släppa tanken på att även om jag köpt rätt biljett från början så skulle priset blivit betydligt högre än resan i omvänd riktning ett par dagar tidigare (en historia som dock får förbli oberättad) och att jag därmed kan ha blivit lika lurad som de stackare som hyllade den armstarke rymdfararen och hans stab några decennier tidigare.

Jag vill inte prioritera, eller ge sken av att jag på ett lyckosamt sätt skulle kunna göra detta, alla saker som mänskligheten har att prioritera i det rådande globala samhällsklimatet. Jag vill bara i tysthet hävda att det inte borde vara så svårt att etablera en fungerande och förståelig biljettförsäljningsstrategi om man bara ser till att addera lite vilja till projektet. Och önska att inte samma brist på vilja återfinns i de kanske något viktigare projekt som möjligen finns att finna på denna ovan nämnda agenda…

Please follow and like us: