CYKELKRÅNGEL

För att undvika miljöbelastande tillika hushållsekonomiskt förödande förvärv av utsläppsrätter faller valet av alternativ för persontransport oftast på brukande av tvåhjulig velociped. Det finns förstås en mängd andra mindre skitnödigt presenterade fördelar med detta val, som exempelvis att jag inte har råd att köpa bil, men som inlägg i miljödebatten gör sig ju argument relaterade till koldioxidutsläpp och onödigt förslösande av fossila bränslen nästan bättre. Ytterligare vinster som kan nämnas till cykelns fördel är att trampningen åtminstone i teorin gynnar uppbyggnad av en annars förtvinande lårmuskulatur orsakad av långvarigt stillasittande kontorsarbete, samt att en cykelfärd i tätbebyggt område faktiskt ofta går snabbare än motsvarande färd med bil.

Bland nackdelarna kan nämnas bristfällig blodtillförsel i röven vilket vid avstigning skapar en känsla av att benen är frånkopplade från övriga kroppen och att vidare promenad utan adekvat bakgrundsinformation lätt kan associeras med tarmrelaterade och betydligt förödmjukande olyckshändelser. Men som om inte de kroppsliga hindren för ett smärtfritt cyklande vore nog har även stadsbyggnadskontoret en del av ansvaret för en icke helt problemfri färd på Monarken. Detta får min närmaste omgivning bittert erfara när jag varje år svär eder längre än cykelfärden självt över en liten obetydlig järnvägspassage på vägen till jobbet som ungefär vid denna tidpunkt på året förses med hänsynslöst obstruerande plåtbyglar i labyrintformation med avsikt att tillintetgöra de fragment av tålamod och som normalt ska upprätthålla ett acceptabelt morgonhumör ända fram till dagens första dos av svavelbeskt pulverkaffe.

Min något mer verklighetsförankrade gissning gällande syftet är dock att man velat försvåra passagen för att därigenom påkalla en olycksförebyggande analys av den smalspåriga rälsens tvenne färdriktningar, mycket lik den taktik Anita och Televinken förespråkade i Barnens trafikklubb för den som minns den tid då samhällsinformation avsedd att lära ut trafikvett översattes till fräkniga marionettdockor och spreds via hackiga vinylskivor. Men trots att jag inser disfavören i att av oaktsamhet kollidera med betydligt hårdare och mer svårbromsade fordon än min enväxlade gubbcykel, anser jag att man från myndigheternas sida begått ett grovt tankefel, eller åtminstone förbisett de oönskade bieffekter som cykelkrånglet vid veterantågrälsen skapar. För under den tid man tvingas vänta på att vingliga kärringar utan koordinationsförmåga ska ta sig helskinnade genom plåtkonstruktionen utan att ramla omkull hinner både köbildning och frustration bli så omfattande att man så snart möjlighet ges kastar sig över spåret i fullkomlig blindhet vilket bara ökar risken för att bli ett ovälkommet tillskott bland veteranlokets frontala prydnader.

En mindre skitnödig utläggning om cykelkrånglet är att jag tycker det är bökigt som fan att passera skiten själv utan att ramla.

Please follow and like us: