En sällan förekommande aktivitet när arbetsvecka förbyts i helgöversträckande ledighet är visit vid försäljningsställe för djur och därmed förenliga mojänger. Icke desto mindre var det precis en sådan aktivitet som företogs då helgen senast gjorde sitt alltid lika välkomnade antåg. Butiken, som med blotta ögonmåttet höll samma förundransvärda dimensioner som en bandyhall, hade ett lika förundrande sortiment av allt som djur kan tänkas vilja äta upp, leka med, simma i eller bajsa på. En form av näringsidkande väl värt att imponeras över.

Anledningen till varför jag plötsligt befann mig mitt i en utställning av grisöron, istället för att som brukligt vid denna tidpunkt suktande beskåda Systembolagets pallexponeringar av prisvärd burköl, var att det vid en kommande middagsbjudning hos hundägare behövdes en present att ge bort till hunden. Eller mer korrekt två presenter att ge bort till hunden. Efter att ha undanröjt de uppenbara tvivel som detta påstående först genererade, engagerade jag mig febrilt i sökandet. Att hitta en present till en hund visade sig vara lätt, på många sätt långt enklare än att hitta en lämplig present till en mänsklig individ. Intressesfären för hundar är relativt begränsad, och dessutom enhetlig för de allra flesta raser, och det mesta som kunde tänkas glädja en byracka fanns här samlat under ett och samma vidsträckta tak. Valet av gåvor föll på ett grymtande gummisvin och en intorkad dubbelknut av hud. Detta paketerades omsorgsfullt in i tidningspapper för att spela på den lilla flybenta valpens nyfikenhet. Väldigt snart efter överlämnandet ångrade jag dock mitt ivriga påhejande av att köpa just gummigrisen enär det nästan rogivande grymtande som utgjorde hela dess vokabulär med råge överröstades av valpen som frenetiskt replikerade kautschukgalten med ett högfrekvent skällande. Man kan dock inte låta bli att imponeras över hur valpen i sin livfulla lek fick grisen att näst intill verka levande, och med anledning av detta lät uppenbara en helt ny innebörd åt ordet grisfösare.

Mitt förhållningssätt till husdjur i allmänhet kan väl närmast beskrivas som likgiltigt avståndstagande. Då jag med moraliskt tillräcklig grad av sanningshalt endast kan hänvisa till allergi mot katt, tvingas jag ibland framhålla andra defekter som i mitt tycke gör flertalet djur olämpliga för vistelse inomhus. Exempelvis kan vi hos hunden framhålla pälsavfall, outtömlig och konstant salivutsöndring, oförmåga att utan omfattande hjälpresurs sköta sina anala behov och klandervärd munhygien som några av de mest komprometterande. Undantaget pälsavfall går dessa attribut förvisso att applicera även på en handfull människor i min omgivning, men inte heller för dessa är jag benägen att förespråka vistelse inomhus även om jag sällan ger uttryck för motsatsen.

Och jag har verkligen inget att invända mot mina goda vänners förkärlek för inhysande av hundar, eller för den delen hamstrar, katter, ormar, sköldpaddor, marsvin, kaniner, grodor, fåglar eller andra medlemmar ur djurriket. Var och en väljer sitt eget sällskap och får följaktligen själv förslösa resurser på att fylla de klyftor av inkompetens som efter århundraden av ansträngning verkar ha avlats fram till total absens. Nej, snarare är det väl mig själv och min grundmurat fientliga inställning till husdjur jag bör fördöma alternativt omvärdera. Hunden som nyttopryl hade kanske varit lättare för mig att uppskatta om jag inte själv växt upp med en klent begåvad bordercollie som nog har hjälpt till att skapa den värderingsgrund varpå mitt tycke för hundar är baserat. Just det här exemplaret var en allt annat än kelsjuk varelse som tog vallningsinstinkten ett eller flera steg för långt och till många drabbades stora missnöje vallade såväl folkvagnar som skolkamrater och lantbrevbärare med skräckinjagande bestämdhet. Annars är det för mig bekant att hundar framgångsrikt kan användas till exempelvis ledsagning av synskadade och vara ovärderliga vid uppsökning av narkotiska preparat, vilket borde kunna mildra min skepsis till hundens rätt i samhället. Jag fastnar dock oftast i funderingen om huruvida de ovan nämnda egenskaperna är förbehållna just hunden? Det vore ju sannerligen upplivande att göra bekantskap med en knarksnigel, en spårhamster eller en ledarkanin.

Jag skulle nog i extremfallet kunna sträcka mig till, om än inte ivra för, inköp av en porslinshund till hemmet. Från min av fördomar skymda horisont har den alla de positiva egenskaper som ett levande exemplar, och inte en enda av de negativa. Möjligtvis förutom att vara i vägen.

Please follow and like us: