I många delar av vår vardag förekommer någon form av gemenskap. Att känna tillhörighet, delaktighet, att vara förstådd, uppbackad eller bara känna social samvaro utgör en betydande del av vår existens.

Gemenskapsmatrisen antar ganska omedelbart gigantiska mått när man börjar fundera på vilka olika typer av gemenskap som vi dagligen inbjuds till, eller utsätts för. Inte för att detta kanske är något som man ens med betydligt lägre frekvens än så ägnar tid åt att fundera på, men om man nu för en gångs skull ska falla för frestelsen att bli lite filosofisk…

Möjligtvis med undantag för den schizofrene läsaren, förlåt läsarna, kommer det för att en gemenskap även i den allra enklaste form ska uppstå att krävas någon form av med- eller motpart, men utöver det är nog kravspecifikationen faktiskt väldigt snabbläst. Redan i den så kallade pissoargemenskapen kan etableras en fullvärdig variant genom ett aldrig så flyktigt möte mellan två för varandra dittills okända individer. Språkligt behöver inte ens något utbyte äga rum, och tidsmässigt handlar det ofta bara om en knapp minuts umgänge förutsatt att man inte drabbas av kisslås eller plötslig homosexuell förälskelse (eller bådadera). Det enda man delar är åtgärden mot en påträngande nödighet över en plåtränna full med urin. Likafullt kan detta upplevas som en samexistens av stora mått, säkert större än den gemenskap vi känner i andra sammanhang med betydligt mer högtflygande ambitioner gällande multiindividuell samvaro.

På fältvandring genom gemenskapsmatrisens vidsträckta arealer passerar vi sedan ett oräkneligt antal varianter av gemenskap med olika omfattning och utseende. En kärleksrelation, en facebookgrupp, ett politiskt parti, en religion, en swingersklubb, en buggkurs, ett fylleslag osv. Alla med sina olika egenskaper och förutsättningar, dock med det gemensamt att de på något kategoriserande sätt attraherar någon eller några av oss så till den grad att vi mer eller mindre aktivt uppsöker dem med önskan om medlemskap. Kanske skulle en förening för eremiter utgöra det gyllene undantaget om det nu funnits någon sådan. Måttet av osannolikhet avseende en faktisk förekomst av en sådan förening är dock tillräckligt stort för att inte ens behöva göra sig besväret att källforska i frågan.

En gemenskap som vi förvisso halvt forcerats in i men likväl ingår i, är ju den europeiska diton. Ändå kan man knappast påstå att detta är ett förenande eller förtroendeingivande faktum när jag rent hypotetiskt promenerar gatan fram i Ljubljana och konfronteras av en hygglig ortsbo villig att utan minsta köptvång visa mig sin samling guldpläterade armbandsur i gränden strax intill. Trots det faktum att vi utgör beståndsdelar av samma gemenskap verkar omfattningen av individer, kulturer och världsändar vara så stor att vi på individnivå inte känner någon särskilt stor samhörighet med anledning därav. Därmed infinner sig heller aldrig det moraliska förbehåll som hindrar min europakompis att lura av mig både skjorta, undertröja och kalsonger innan han försvinner utan att så mycket som tala om vad klockan är.

Så långt har vi heller inte sträckt oss att vi vill dela valuta med våra europeiska gelikar. Någonstans i södra Dalarna finns rent av en liten utbrytargrupp som tvärtom valt att införa en helt egen valuta, Dalern. Argumenten för påhittet uppges av upphovsmakarna vara flera. Dels gynnar det närhandeln vilket i och för sig inte förefaller alltför besynnerligt då inte många från orten geografiskt avlägsna försäljningsställen kan antas vilja godta hembygdsföreningens på stencilapparat masskopierade låtsaspengar. Man säger sig dessutom kunna stå emot en nationell ekonomisk kris bättre i det lokala valutaområdet genom att man inte behöver bry sig om den svenska kronan utan helt kan klara sig med sina egna Daler. Detta torde dock vara en kraftigt förenklad bild av hur en plötslig ekonomisk kollaps på ett effektivt sätt kunde hanteras, men med detta inte sagt att valutasamarbetet är en dålig idé. Tvärtom borde det kunna vara ett utmärkt sätt att uppmuntra lite okonstlad entreprenörsanda och låta folk i bygden erbjuda sina tjänster till behövande utan att behöva veckla ihop sig mellan skatteverkets malande valsar och bry sig om de byråkratiska paragrafer och regelverk som annars kan få vilken kommersiell kreatör som helst att ge upp innan man hunnit säga arbetsmiljödomstolen. Företeelsen kan också förmodas utlösa nya spännande former av gemenskap i närområdet. Och i händelse av att skatteverket skulle ha synpunkter på att Dalern på ett otillbörligt sätt möjliggör obeskattade transaktioner mellan privatpersoner har de ju i samma ögonblick i princip godtagit Dalern som ett vedertaget betalningsmedel, vilket borde göra det fullt möjligt för användaren att då också betala skatt i samma valuta. Alla försök att sedan amortera på statsskulden med den skatteintäkten vore sannolikt lönlösa, dock ej alldeles humorlösa.

För att återknyta till tidigare stycken efter denna spontana ämnesflykt skulle man kunna kalla detta ett exempel på när gemenskapen nått sådan betydande skala att den utplånar sig själv och strävan att återgå till en mer begränsad gemenskapskonfiguration istället blir påtaglig. Frågan är i vilket läge gemenskapen blir alltför omfattande för att den överhuvudtaget ska ha ett värde som sammanlänkande företeelse eller ens uppfattas som en gemenskap? Troligtvis behöver man som del av en gemenskap ha någon slags bild av vilka som ingår i densamma och helst också känna att man delar egenskaper, intressen eller något annat med sina gelikar inom den.

För att ytterligare nedmontera denna filosofiska motsvarighet till analklåda skulle jag nu som ett högst ovetenskapligt experiment vilja bli tvärfilosofisk genom att väva in en annan typ av samfälldhet, nämligen våra statliga lotterier. En slags statligt övervakad och mycket orättvis, om än frivillig, omfördelning av redan beskattade pengar som med visst mått av tankemässig flexibilitet också kan liknas vid en gemenskap. En miljon svenskar betalar in 30 miljoner kronor till potten som sedan helt slumpmässigt fördelas ut i betydligt färre men också betydligt större portioner till några lyckliga skrapare som mot bättre vetande tror att deras livspussel är för evigt sammanfogat, upplimmat och inramat, och som i efterhand säkert med glädje skulle tagit ett privatekonomiskt förödande Finaxlån om de med detta kunde betala ett belopp motsvarande vinstsumman för att slippa utstå de familjegräl som framkallas av den trångsynta girighet som epidemiskt smittar och ödelägger till och med den ädlaste av alla gemenskaper i händelse av plötsliga och närbelägna finansiella tillgångar, nämligen familjen.

Så låtom oss nu gemensamt verka för en familjär samvaro under de kommande dagar som går under benämningen påsk, och glöm för ett ögonblick de betydelselösa tvister som står i vägen för uppskattning och omtanke om nära och kära. Dela ett ägg, krama en tupp, hjälp ett drägg, se solen gå upp. Glad påsk din mupp.

Please follow and like us: