Cylindertäthet, koldioxidsförbränsling, drivmedelsaxlar, hjulupphängningsturbo, lastutrymningsvägar, snedställda kamaxelsremmar och hydraulisk askkopp. Listan över den nutida bilens egenskaper är så omfattande att man tvivlar på att det överhuvudtaget kan få plats så mycket prestanda i ett fordon. När legendaren Christer Glenning lät testa bilar i ett av barndomens absoluta favoritprogram ”Trafikmagasinet” inskränkte han sig till att undersöka hur många stora respektive små resväskor som på Tetris-manér gick att stuva in i bagageutrymmet, innan han pressade in sin gigantiska kroppshydda i baksätet för att undantagslöst konstatera att benutrymmet var för snålt. Vilket inte föreföll vare sig konstigt eller ovanligt eftersom den storväxte Glennings benstomme höll samma dimensioner som en mindre dinosauries och testen ofta utfördes på småbilar vars kaross skulle passa honom bättre som hockeyhjälm än som komfortutrymme vid persontransport.

I min medelålders annalkande begynnelse ärvde jag plötsligt den bil som kom att förgöra mitt bilägandes svendom. En svensk klassiker i form av en prefixlöst blå Volvo 240 DL. Av många ansedd som en av de mest intetsägande bilmodeller som någonsin serietillverkats. Så även det här exemplaret, om det inte varit för den alltid lika överraskande prestandatillväxt som fortskred i takt med fordonets långsamma degeneration. Redan vid överlåtelsen saknades vitala delar i förarsätets fästpunkter mot övriga fordonet vilket gav till följd en skoliosaktig sittställning med ryggbesvär och långvarig rehabiliteringsprocess som följd. Till naprapatens försvar ska tilläggas att behandlingens längd visserligen också påverkades av att problemet med de defekta fästpunkterna aldrig åtgärdades och att fordonet användes för färd såväl till kliniken som därifrån. Lika läraktigt som vetgirigt uppmärksammades allt fler defekter i den unika fordonskulturen varpå snillrika lösningar hittades och etablerades som individuell körvana. Att försöka starta vindrutetorkarna utan att först engagera signalhornet eller att blända av till halvljus någon annanstans än inifrån handsfacket blev till slut lika otänkbart som att lägga i backväxeln utan kofot. Lika självklart blev det till slut att med anledning av förarsidans avsaknad av fungerande fönstervev, till personalens stora förtjusning och mina eventuella medpassagerares märkbara obehag, backa igenom drive-in korridoren vid Mc Donalds. Den egenskap som till slut övermannade min uppfinningsrikedom var den som uppmärksammades en regnig höstdag, och som enkelt uttryckt gick ut på motorn fordrade en luftfuktighet under 20 procent för att starta. För den icke metereologiskt intresserade läsaren kan tilläggas att sådana klimatförhållanden sällan är rådande annat än i Gobiöknen, och dit hade jag ju sällan några ärenden. Det slutliga försöket att med mina bristande tekniska kunskaper finna en tänkbar orsak till detta fel gick snett redan från början när jag med ett bestämt ryck drog ur stålvajern till motorhuvens låsmekanism i sin fulla längd och ramlade baklänges på asfalten.

En lokal bildemonterare visade påtaglig iver att ombesörja omedelbar destruktion av det i hans tycke trafikfarliga plåtkadavret, vilket jag till alla miljöaktivisters lycka samtyckte till. Skrotningsavgiften skulle precis täcka den ersättning som krävdes för att bortforsla fordonet vilket gjorde beslutet tämligen enkelt. Detta finansiella nollsummespel skulle således bli slutet på en materiell kamratskap som jag för alltid ska bära i mitt hjärta.

Please follow and like us: