Det är julafton 1993. Eller för min personliga del i slutet av mars om man kalkylerar enligt den tvivelaktiga metaforen ”livet omräknat i ett kalenderår” som kan rekapituleras genom återbesök på tidigare blogginlägg i Risbusken. Detta är den tid i livet då, alltjämt metaforiskt, vintern fortfarande har ett visst grepp om tillvaron alltmedan den obevekligt håller på att undanträngas av den nalkande våren. Just nu verkar dock vintern göra en sista kraftansträngning genom att släppa ifrån sig en alltigenom glädjelös hagelskur.

Jag sitter på en rostande skrivbordsstol som gnäller värre än en lemlästad kalkon vid minsta förflyttning. Framför mig på bordet står en backelittelefon och lite knastrande antik radioutrustning. På ryggstödet hänger en vit reflexsele och ett automatvapen. Det snöar in genom luckan i väggen framför mig när en finnig soldat paragrafenligt envisas med att visa sin militärlegitimation trots att jag försöker vifta förbi honom i hopp om att slippa släppa in kalluft i kuren som precis uppnått en relativ värmebölja i form av kylskåpstemperatur. Jag tar en klunk ur en med daglönen surt förvärvad läskburk som någon finurlig vapenbroder skämtsamt petat ner en lössnus i, vilket får mig att raketkräkas ut genom den nu så lämpligt vidöppna visitationsluckan. Jag chockas över min längtan efter det traditionellt så eftresträvansfria julfirandet och tänker att till och med kokta grisfötter och lutfisk skulle utgöra en själslig befrielse i nuläget. Men ödet ville tydligen annorlunda. Mer specifikt, ödet ville istället se mig gradvis depraveras i en djupfryst vaktkur intill årets slut.

Av det fåtalet episoder som etsat sig fast i minnesbanken från den miserabla tjänstgöringen vid artilleriregementet så är denna kanske den mest talande beträffande företeelsens minimala gudomlighet. En allmän uppfattning brukar vara att man under de månader som man oskyldigt dömts till samhällstjänst skaffar sig både erfarenheter och vänner för livet. Själv har jag med lätthet förträngt det mesta av kunskaperna i obsolet krigföring och därutöver samtliga militära gelikar. Då bör man förvisso betänka att man som kock i det militära huvudsakligen ägnar sitt stridslynne åt att försvara den lapskojs man tvingas mata soldaterna med, och som bara med nöd och näppe är tillräckligt god för att slippa bli levande begravd i den avfallsgrop man nyss tillbringat två timmar åt att gräva. Att gå till beväpnad attack med en fyrtio år gammal stekbordsbestyckad Scania eller att gå i närstrid med en soppslev kändes väl ungefär lika lyckat som att inleda vänskapliga förbund med de man dagligen utsatte för risken att matförgiftas.

Att den militära karriären fick ett abrupt slut efter muck hade nog också sin förklaring i att jag inte var något riktigt officersämne. En menig med tillräckligt svaga stridsnerver för att vid eldgivning från den egna plutonens Haubitskanoner skrämmas så till den grad att tarmens innehåll omedelbart evakuerades till kronans persedlar samt att fyrtio liter nystekt bratwurst slungades ända fram till fiendelinjen hade nog fler negativa än positiva konsekvenser för slagens utfall. Två veckor senare fick jag också mycket väntat bekräftelsen på att min krigsplacering upphört.

Nyliga uttalanden om försvarets sannolika svårighet att stå emot ett fientligt anfall framstår mot bakgrund av mina militära upplevelser inte som särskilt kontroversiella, även om det säkert fanns de som kunde resa ett tält med vedkamin utan att rökförgifta sig själva.

Please follow and like us: