Jag tittar på ett fyrtio år gammalt avsnitt av den svenska serien hem till byn. Det kvadratiska formatet på bilden passar min avlånga teveruta lika bra som en vinylskiva i en iPod. Miljöerna är grå och slitna och den som söker efter nutida seriers glamour och tillrättalagd glättighet hittar här ett sannolikt hatobjekt. Tempot i dialogen är uppseendeväckande segdraget, i den mån det förekommer någon dialog överhuvudtaget.

Serien skulle bland annat spegla den svenska jordbrukspolitikens avtryck i den mera lantliga vardagen och ge en bild av livet på landsbygden i en tid då inflyttningen till städerna blev alltmer omfattande. En storbonde revolterar i en av de mer kraftfulla scenerna mot den statligt subventionerade urbaniseringen genom att köra fram och tillbaka över en trafikräknare med sin Ford Anglia ett trettiotal gånger för att på detta sätt påvisa fog för ett någotsånär vettigt vägunderhåll på den gropiga grusvägen. Även om manusförfattaren med stor säkerhet försökte avspegla den precisa motsatsen så är det svårt att inte, så här på kronologisk distans, uppleva den dåvarande tillvaron som relativt bekymmerslös. Möjligtvis med undantag för att man tydligen förväntades gå klädd i jeans tajtare än avsnörande förband och som helt uppenbart måste ha orsakat oåterkalleligt pungbråck på ett stort antal modemedvetna sjuttiotalister. Men i övrigt en era då man sparkade runt lite på sin gård, gjorde några dagsverken i skogen om inte pengarna räckte till och om de ändå inte räckte till så kritade man det nödvändigaste hos lanthandlarn. Intäkter och utgifter sköttes nästan uteslutande med kontanter, och att telefonen skulle utgöra ett framtida betalmedel skulle förefalla lika korkat för en bonde som att lyssna på radion i gardinstången.

I dagens snåriga djungel av kredit och betalkort, internetbanker och paypallar, reskassor och mobilbiljetter börjar sedlar och mynt nära nog bli rariteter, för att inte tala om mänskliga varelser med uppgift att hantera de olika betalmedlen. Allt oftare expedieras man av en plåtburk som står fastskruvad i marken. Och det känns väl i och för sig inte som något jätteproblem. Vad beträffar service och tillgänglighet fungerar plåtlådor oftast till och med bättre än mänskliga varelser med samma uppgift. Men plåtlådor har också den där mäktigt överlägsna och mycket enerverande attityden när något går snett med tekniken. Ett avbrutet kortköp med missat sista nattåg som följd bemöts bara med en ignorant tystnad och ett rödblinkande felmeddelande omöjligt att ifrågasätta. En kvinnlig stins, eller vad dom nu har för högtravande titel, var visserligen vänlig nog att hålla tåget så att jag ändå hann med att kliva på, men bara för att minuten senare påstå att hon ville ha hundra kronor mer för samma biljett vid köp ombord på tåget. Med aggressionen bubblande som vulkanisk lava i kroppen försökte jag trots allt med bibehållet lugn förklara incidenten vid automaten och påtala min uppenbara ovilja att betala hundra extra kronor bara för att deras automatiserade plåtkiosk till biljettförsäljare strejkade på perrongen. Kärringen var dock precis lika överlägset arrogant som automatjäveln och guppade strax därefter vidare genom vagnen tillrättavisandes några glada resenärers förtäring av medhavd öl. Alkoholförtäring är nämligen inte tillåten annat än om dryckerna inhandlats på den egna bistron där två matskedar lantvin i plastmugg kostar mer än en returbiljett till Boden. Förstaklass. Jag hade behövt sprit motsvarande ett årskort guld för att dämpa frustrationen över den nonchalans jag nyss blivit utsatt för.

I det stora hela tycker jag ändå att plastkort som ersättning för tunga och värdelösa mynt i fickorna är väldigt behaglig. Och att tekniken felar ibland är väl inte värre än att råka tvätta en femhundring i nittio grader vilket man ju slipper oroa sig för när man inte har några kontanter. Vad som snarare stör mig är det egenmäktiga förfarande över andras tillgångar som olika inblandade aktörer ägnar sig åt. Låt mig redogöra för ett aktuellt exempel.

Vid en i historiken mycket närliggande bokning av hyrbil reserverades hyreskostnaden på mitt konto i exakt samma ögonblick som bokningen via det webbaserade bokningssystemet slutfördes. Lika snabbt drogs pengarna slutgiltigt från kontot när bokningen två dagar senare helt enligt gällande villkor avbokades, vilket kunde tyckas aningen märkligt då pengarna ju inte längre behövde reserveras. Ett par dagar senare kände jag mig manad att efterlysa det stulna beloppet då det fortfarande inte återförts till kontot. En kontakt på biluthyrningsfirman klargjorde då på ett för henne mycket självklart sätt att pengarna skulle återbetalas inom tio bankdagar efter det att avbokningen registrerats i deras system, vilket hon i en bisats förklarade hade tagit ytterligare två dagar från det att avbokningen ägt rum. Att man trots den uppenbart befintliga möjligheten att i realtid transferera pengar till och från en privatpersons bankkonto sätter sig i position att låna pengar i två veckor från någon som inte ens i regelrätt mening är en kund hos företaget borde vara straffbart om det inte redan är det.

På den tiden då Bengt Bratt skrev manus till de första avsnitten av Hem till byn hade man lönekontot i ett läder med bred gummisnodd runt och sparkontot i madrassen. Att få pengarna ofrivilligt utlånade eller reserverade var inte ett större problem än att gummilakanet skulle hamna på sned och tilllåta nån otät liten snorunge göra papier maché av hela pensionen. Nu medicinerar jag min gubbighet med ytterligare en dos av bakåtsträvande verklighetsflykt och maratonplöjer säsong två. Adjö.

Please follow and like us: