Den sammanfattningsvis ganska håglösa ansträngningen att undvika en numerär majoritet av de sju dödssynder som ska omintetgöra risken för omoraliskt agerande mot mig själv och mina medmänniskor, får understundom effekten att en av dem, lättjan, reduceras till så låg nivå att visit på träningslokal gör sig utförbar.

Miljön i denna behagar mig egentligen förhållandevis dåligt, men klimatet besegrar så här års ur ett rent meteorologiskt perspektiv ändå förhållandena vid barmarksträning som annars är att föredra. Som den individualist jag är håller jag mig helst på min egen kant och genomlider konditionsfrämjande övningar solitärt. Det är därför heller inte tal om några tidsbokade gruppövningar där en hyperaktiv träningsfascist försöker överrösta technoversioner av de senaste melodifestivalbidragen med sina patetiska hejarop under det att den ditlurade församlingen dränker sin träningslust i mjölksyra. Nej, de som väljer att åtnjuta träning i flock kommer aldrig att behöva ofredas av mina bidrag till en försämrad gryppdynamik.

Den mentala motvinden på väg till gymmet är som allra hårdast efter allmänna helgdagar då besökarskaran som man tvingas samsas om utrymmet med nära nog tredubblas till följd av de många samvetskval som genomlids efter en långhelg av ogenomtänkt matmissbruk. Villfarelsen att ett kortare besök på löpbandet skulle kunna eliminera överkorpulenta symptom som självavfyrande skjortknappar och till funktionsoduglighet överbelastade badrumsvågar verkar vara så vedertagen att den närmast är att betrakta som en halv sanning.

Vid det ångestfyllda inträdet till omklädningsrummet pådyvlas mina andningsvägar en vämjelig doft som för tankarna till en alldeles för icke omhändertagen tvättkorg. Jag klämmer mig andnödd fram till ett ledigt skåp omgiven av en grupp äldre motionärer som är mitt en högljudd diskussion om huruvida ciabatta är en träningsform, en pizza eller ett bröd med mat i mitten. Jag byter skyndsamt om till min pyjamasliknande träningsytstyrsel och lämnar rummet utan att få veta svaret. Väl installerad på det aggregat jag valt att utkämpa dagens kamp mot, börjar den sedvanliga processen att konstant övervinna återkommande och allt högre smärttrösklar för att till slut, darrande av utmattning och löddrig som en uttjänt travhäst, falla ihop och liggandes på golvet i fosterställning invänta endera akut hjärtinfarkt eller vilopuls. Jag erhåller ingetdera men låter omgivningens blickar övertyga mig om att ändå försöka resa mig och hasa iväg till handfatet för att uppnå en hälsosammare vätskebalans innan jag svimmar. Raden av gladiatorer bakom mig växer medan jag trånsjukt försöker pressa hakan över porslinskanten och nå fram till vattenstrålen med mina torrspruckna läppar. Efterhand återfår jag viss känsel i ett urval av vitala extremiteter och lyckas ta mig därifrån innan läkarassistans ofrivilligt tillkallas.

Väl tillbaka i omklädningsrummet är stanken från omgivningen nu inte värre än den från min egen tröja vilket gör mig oerhört angelägen att snarast bli kvitt båda dessa element. Jag ryggar tillbaka inför åsynen av en framålutad manskropp med alltför fettfria skinkor för att en rektal förevisning ska bli ofrånkomlig. Jag vomerar mentalt och önskar att groominglagen hade den betydelse som man lätt förväxlar den med om man läser herrmagasin med reportage om trender inom kroppsbehåring. Fast besluten att inte utsätta min omgivning för samma kränkande behandling väljer jag att ombesörja tvagning och klädbyte på hemmaplan. Efter detta är den själsliga statusen förhöjd och samvetskvalet efter fikarastens kalorispäckade semla är åtminstone till hälften utraderat. Och i fråga om den hälft av samvetskvalet som kvarstannar riktas förhoppningen om att allokering av oundviklig fettvävnad sker på sådan plats att solen fortsatt hindras att skina där den hittills aldrig skinit.

Please follow and like us: