Utbudet på de 16 tillgängliga kanalerna är skralt. På min konstant återupprepade resa genom kanalutbudet genar jag rutinerat förbi de utsändningar som mest består av gryniga stillbilder (lokal-TV) och griniga stillbilder (finsk TV). Övriga kanalplatser behöver en lång rad av upprepade besök för att man till slut ska lyckas pricka in något av de korta moment då det råder uppehåll i reklamen.

Jag vilar tummen för ett ögonblick och fastnar ofrivilligt på en överdrivet glättig reklam som visar hur mor och dotter köpt en färdig paj, stökar ner köket och sig själva med mjöl och vid den hårt arbetande familjefaderns hemkomst med busig blick låtsas att de lagat kakan själv. Jag drömmer mig bort en stund och ser mig själv värma en Gorbypirog i mikron under tiden som jag river ner allehanda köksutrustning och livsmedel från hyllor och skåp för att frambringa en verklighetstrogen bild av mig själv som kock. Skulle detta kunna vara ett nytt sätt att angripa hushållsbestyren för att om möjligt ytterligare bringa jämställdhet till relationen, samtidigt som jag spar tid att använda till viktigare och vuxnare saker som exempelvis avancerad skatteplanering? Sannolikt inte då jag i dagrömmens förlängning bara ser mig själv krypa runt i köket och städa hela natten, bedrövad av skammen över att ha hällt ut fel ingredienser på golvet. Dessutom har jag ingen aning om hur man skatteplanerar. Jag har heller aldrig blivit inbjuden att delta i själva planeringsfasen utan varje gång det är dags att deklarera fått nöja mig med att acceptera hur en totalitär myndighet redan planerat hur mycket skatt som ska betalas. De som sysslar med skatteplanering måste således ha nån slags premium-abonnemang hos Skatteverket, tänker jag och kryssar vidare mellan reklamfilmerna.

På SVT ska man väl trots allt få sitt lystmäte av allmännyttiga och faktaspäckade kvalitetsproduktioner tillfredsställt, för att inte tala om ynnesten att slippa alla reklamavbrott? Jodå, med några undantag för sponsringsskyltar som endast presenterar programmen tycks de kommersiella meddelandena faktiskt vara betydligt färre. Vi behöver inte uppehålla oss onödigt länge vid frågan, men vad är egentligen skillnaden mellan TV-reklam och SVT-reklam, förutom att man fäller in logotyperna i Commodore 64-grafik och adderar en berättarröst så töntig att en kastrerad östgöte låter macho i jämförelse? Jag försvinner in i en ny dagdröm och ser mig själv bada i ett oljetråg, hälla ut verktygslådan i garaget och sedan inför min imponerade sambo överlägset hävda att jag ägnat de senaste timmarna åt att byta tändstift när jag i själva verket ätit kanelbullar på Statoil i väntan på samtal från bilverkstaden. Men inte heller denna briljanta idé når längre än till tankestadiet. Mycket beroende på att vi inte har något garage. Eller några verktyg. Eller en bil.

På den statliga kanalen förklarar nu en relativt välgödd figur för nyfikna tittare hur man behandlar bronkit. Studion ser ut att vara samma som användes i den sedan länge nedlagda tittarsuccén ”Boktipset”. På den lika statliga grannkanalen berättas utan inlevelse historien om ett gammalt altarskåp. Är detta verkligen i nationens intresse, undrar jag samtidigt som jag hoppar till av programledarens falsettförsedda förtjusning över en trebent byrå från Sibbhult. Syftet med SVT och public service ska ju enligt uppgift vara att tillgodose behovet av allmännyttig TV-produktion, vilket nog med lite eftertanke inte i för hög grad ska förväxlas med att tillgodose befolkningens olika intresseområden. Att låta staten enväldigt bestämma vad som är allmännyttigt utan att alls väga in folkets intressen skulle nog kunna anses vara politisk propaganda, samtidigt som det vore näst intill omöjligt att helt utforma utbudet från vad som intresserar folket, och därutöver rättvist fördela sändningstiden mellan de olika intressegrupperna. Så vad i denna förmodade blandning av allmännytta och intressebaserad underhållning åtnjuter jag egentligen i denna stund av antik hänförelse? Vårt andra allmännyttiga media, Sveriges Radio, har för att underlätta denna frågeställning skapat en tydligare diskrepans mellan vad som är allmännytta och underhållning genom att etablera flera kanaler med mer eller mindre distinkta gränsdragningar gällande utbudet. Det kanske vore nåt att fundera på även för SVT? Med nutida digital teknik borde man rent av kunna erbjuda konsumenten tilläggspaket utöver den mest basala allmännyttan, och basera TV-avgiften på vad man som tittare väljer att ha tillgång till? Kanske kunde exempelvis en icke obligatorisk sportkanal kunna få den som gnölar över att TV-avgiften på ett otillbörligt sätt bekostar maratonsändningar från vinterstudion och andra sportevenemang att slippa gnöla mera.

Ackompanjerad av dessa funderingar går jag långsamt i däck, fortfarande med fjärrkontrollen i ett krampaktigt grepp, och vaknar tre timmar senare under den hysteriska vinjetten till Landet runt. Förflyttningen från soffan till sängen sker med nacken stelnad i en olustig och helt komfortlös, men ur medicinsk synvinkel antagligen ganska intressant, position. Även i sovrummet flimrar TV:n stroboskopiskt, och innan jag hinner återinträda i dvala fängslas jag av den allmännyttigintressanta kvalitetsdokumentärserien Road Wars…

Please follow and like us: