Det är arla morgonstund den 26:e juni. Lea och Rakel har namnsdag. Solens första strålar letar sig försiktigt in genom det öppna fönstret och en störig tuppjävel hörs på håll. Midsommar, symbolen för sommarens epicentrum, har just passerats och en förväntan om en varm, solig och avslappnande semestermånad har brett ut sig som en fjolårsdammig picknickfilt framför de bara fötterna. Det är nu drömmar om nakenbad, förkolnade flintastekar, sönderkliade myggbett, flagnad näsa, kubbgräl, trasig AC och ångestframkallande semesterfetma ska infrias. Bildligt talat.
I den tvivelaktiga metaforen ”livet omräknat i ett kalenderår” befinner jag mig nämligen med min aktuella ålder på den 177:e dagen (av 365 förväntade), förutsatt att min åldersbeständighet överensstämmer med mannens enligt statistiken fastställda medellivslängd i Sverige 2012. Någon bättre gissning av min livslängd kan heller inte göras utan framtidssiande attribut som kristallkula, tarotkort eller en slemmig abborrfena. Då jag förvånande nog inte förfogar över något av dessa, och efter viss eftertanke lät mig inse att djupfryst torskblock har alltför betydande åtskillnader gentemot abborren, blev befolkningsstatistiken en välkommen vän.
Jag skulle nog inte säga att jag gått miste om något eller slösat bort tiden hittills, men med tanke på att det bara är ett par månader kvar till september så är det nu onormalt bråttom att ge sig i kast med allt som bara kan upplevas under denna vackraste av alla livets årstider. Såvida inte den statliga pensionsåldersutredningen fastställer att livslängden kommer att fortsätta öka, med de två uppenbara biverkningarna att pensionsåldern höjs och att det plötsligt blev typ maj igen.
Det verkar ju som om det blir maj igen, Reinfeldt vill ju höja pensionsåldern och medellivslängden ökar ju också. Men det är väl bra för dig i alla fall. Min maj och även midsommar är ju sedan länge passerat.
Oktobersolen värmer gott, och man efternjuter en helt underbar sommar.