En av anledningarna till att fiske inte tillhör mina främsta kompetensområden grundar sig i den brist på tålamod som gör sig gällande vid fiskelinans uppehållslösa och illasinnade försök att slå knut på sig själv. Stundom förefaller de trådliknande proteinutväxter som min ålder till trots fortfarande garnerar nordkalotten vilja efterlikna ett jämbördigt trassel. Eftersom snålheten (ännu) inte överstiger fåfängan väljer jag i förekommande fall att besöka någon av de i geografisk närhet hundratalet inrättade salonger som erbjuder bot för sådana opassligheter. De tankar jag i förväg utarbetat gällande hur kalufsen bör skulpteras omkullkastas kort efter besökets början av min lika plötsliga som förvånande oförmåga att förklara min vilja, jämte barberarens konstaterande av råmaterialets undermåliga status. Efter en kortare tupplur med huvudet anslutet vid det bäckenformade tvättfatet påbörjas så processen att försöka signalera oviljan att under klippningen dela med mig av mina personliga förhållanden, och ännu starkare ovilja att tvingas lyssna till hårfrisörskans personliga förhållanden. Försöken brukar sällan lyckas vilket resulterar i att jag utöver de ovan nämnda otrevligheterna även plågas av mina krystade svepskäl bestående av ett fyra år gammalt nummer av Veckorevyn och kallt pulverkaffe. Adderas till detta skall förstås den självklara förödmjukelsen att via den frontmonterade och således oundvikliga spegeln tvingas utstå åsynen av sig själv i den sjukhusbelysning som likt en röntgenkamera framhäver alla ansiktets ofördelaktiga defekter. När operationen avslutats och man pliktskyldigt kontrollerat kapprummet eller någon annan oviktig del av salongen i den backspegel som frisörskan likgiltigt håller upp, kan man så äntligen resa sig, bestämt avböja erbjudandet att köpa en tub hårvårdande substans till priset av en begagnad Mazda och lämna salongen för att utan omvägar åka hem och duscha.

Please follow and like us: