I den till färg och doft ödesmättat kärva lektionssalen på trafikskolan i Karlskoga fick jag för drygt tjugoett år sedan lära mig att som framförare av fordon hela tiden vara uppmärksam på allt som händer och sker i det perifera synfältet. Under de cirka två decennier som passerat med det slutligen utfärdade körkortet har jag med svalnande intresse betraktat vad som sker där, och med ökande misstro undrat vad som egentligen skulle vara så fantastiskt intressant att skåda. En och annan omkullvält grävling och vägkantsurinerande bukfeta bussresenärer har åtminstone inte varit tillräckligt fascinerande för att ta mitt fokus från den del av synfältet som jag med bestämdhet hävdar är viktigast att studera, nämligen den som omfattar vägen rakt framför mig. De senaste åren, och då framförallt sommartid, har jag dock lagt märke till att detta mystiskt ointressanta perifera synfält börjat befläckas av en smått häpnadsväckande mängd likartade påbudsskyltar. Handskrivna skyltar med texten ”Loppis” verkar till antalet överstiga mängden möjliga avtagsvägar att ens svänga av på. Under sommaren har jag haft den glädjelösa förmånen att få besöka några av dessa så uppenbart folkkära turistmål.

Vad som gör loppisarna så oerhört populära är nämligen för mig lite svårt att förstå. Oftast handlar det bara om en samling skrangliga bord med smutsiga hopplock av gamla uttjänta vardagsprylar. En slö osthyvel med trasigt skaft, en sprucken hockeyhjälm, gulnande serietidningar som saknar sidor och så vidare. Allt omgivet av ännu mer värdelös dynga som ser ut att bära på ännu fler hälsovådliga smitthärdar. De krav på välstädade massexponeringar i arkitektdesignad butiksinredning och samtalsfientligt högljudd monoton tv-spelstechno som normalt ställs av den breda massan konsumenter för att köpsuget ska väckas, har på loppisen ersatts av andra krav. Ju smutsigare desto bättre och ju mer avlägsen desto intressantare.

Så kom vi till en herre som helt i oenlighet med ovanstående hade nischat sin loppis mot en specifik målgrupp och bara sålde begagnad, men väldigt fin, fiskeutrustning. En konceptloppis! Ordning och reda, prydligt och städat, och som ett resultat av detta var loppisen… tom på folk. Ett affärsmässigt klavertramp. Mitt råd som hypotetisk detaljhandelskonsult hade varit att flytta loppisen längre ut i obygden, tippa en kubik dammråttor bland metspöna och sedan låta en vildsvinsflock kalasa på några säckar hushållsavfall i ladan innan öppning. Jag köpte något av honom för tio kronor bara för att vara snäll. Jag vet inte vad det är men min bror säger att det är en tafs. Jag tvivlar på det.

Please follow and like us: