En fullvuxen fusion av Emil i Lönneberga och Karlsson på taket sitter i domarstolen iklädd kostym och en färgsprakande fluga. Som om inte uppsynen i övrigt gjorde honom tillräckligt intellektuell för att slippa komplettera med detta motbjudande attribut. Han presenteras av den där killen som brukade busringa i radio. Instängda i celler som med en mild portion fantasi kan liknas vid något med tåganknytning, sitter de för kvällen utvalda societetspersonerna. Inte sällan uppblandade med någon mindre belevad narr för att inte helt avgränsa publiken till medlemmar i föreningar för extrem särbegåvning. Vart är vi på väg? Jo, mot den fullständiga förnedring som orsakas av att få höra frågor som man inte ens visste fanns, och än värre oftast besvaras av de intagna med smaklöst spelad nonchalans. Vad hette den fram tills nu okände rumänske författare som i januari 1967 skrev ett aldrig publicerat verk i syfte att övertyga folket om dess onödighet? Och vad hette förlaget som verket aldrig gavs ut på? Och vad heter Rumänien på latin? Ett poäng för varje rätt svar. Jag försöker minnas frågan, men hjärnan kopplas ner på grund av otillräckligt ram-minne. I pausen träder en tydligen mycket erkänd, men för mig helt okänd, sångfågel in på scenen och sjunger med böjd rygg och pekar uppåt. När musiken tystnat och programledaren sin vana trogen uttryckt sin förtjusning genom att utbrista ”bravo”, rycks jag ur den välbehövliga vilan för att överraskas av att musiken inte var underhållning utan ledtrådar till fler frågor som lyckosamt helt dolts i någon tidigare formulering. Den ovillkorliga resignationen är nu ett faktum.

Insikten om att man inte förväntas kunna svara på alla frågor, eller insikten om att resorna fortsätter i planerat tempo trots att mitt behov av betänketid skulle gynnas av de upprepade signalfel som tågresor normalt bjuder på, är inte tillräckliga för att undanröja den känsla av oduglighet som angriper sinnet när de vandrande uppslagsverken till slut skrävlat färdigt och tilldelas grönsaksbuketter av den hörlursbeprydda studiopersonalen. Programtiteln till trots är konsekvensen av denna timmes fredagsunderhållning endast en påminnelse om att man inte alls är på spåret. Snarare helt av banan.

Please follow and like us: