Man är onekligen lite förbryllad över att antalet läsare på Risbusken tycks öka i ungefär samma takt som antalet inlägg minskar. Under det opåkallade sommaruppehåll som till allas inklusive min egen förvåning plötsligt inträffade, är detta ändå vad som faktiskt hänt. Under några ögonblick av självlobotomerande rannsakningsövningar rekapitulerade jag några av de historiska händelser som möjligen kunde fungera som underlag till en förklaring av fenomenet.

En kollega recenserade vid ett tillfälle Risbusken genom att helt ogenerat påstå att han fick ont i huvudet av att läsa den, vilket fick mig att omedelbart vilja exemplifiera hur den typen av huvudvärk mycket väl kan vara att föredra som alternativ till en huvudvärk orsakad av exempelvis en välriktad högerkrok. En annan god vän vars liknande symptom jag skriftligen försökte mildra genom ett utförligt och i mitt tycke väldigt klargörande och personligt inlägg om Risbuskens innehåll och yttermera ett tänkbart förhållningssätt till detsamma, drabbades som följd av detta av eskalerande spänningar i skallbasen och delgav mig en subtil men otvetydig uppmaning om att omedelbart upphöra med mina försök till lindring av de uppkomna symptomen då de istället förvärrades.

Sammantaget skulle dessa fakta efter viss bearbetning kunna tyda på att läslusten vid normal inläggsfrekvens på Risbusken på grund av alla otympliga formuleringar och språkliga senvägar är så låg att till och med en absolut tystnad förbättrar den.

Som den öppensinnigt inkännande och konsekvenanalytiskt kritikmottagande person jag är, har jag som ett resultat av detta beslutat att under höstterminen begränsa meningslängden i Risbusken till max 5000 ord samt maximera antalet bisatser i samma mening till 40st. Ett och samma inlägg ska hädanefter behandla maximalt 12 olika ämnesområden och sensmoralen i slutet av respektive inlägg ska inte ge utrymme för mer än 6 tolkningar om min inställning till det som avhandlats.

Trevlig fortsatt läsning!

Please follow and like us: