Min bror måtte i barndomen varit något av en tankemässig sengångare. Detta som oförtjänt komplement till hans i övrigt klena begåvning och därtill hörande fysiologiska brister. När vi någon gång under premiärdecenniet av våra liv efter några veckors otålig väntan äntligen skulle få resa bort för att övervara vårt livs första bröllop tog han vår ömma moder åt sidan för att förvarnande bekänna att han bara hade för avsikt att äta en enda macka på bröllopet. Min bror hyste nämligen stor aromatisk avsmak inför mackor, och det som i hans otvättade öron lät som en smörgåsätartävling hade under de senaste veckorna orsakat stor ångest inför det obehagliga men likväl oundvikliga tvånget att tävla i grenen ät så mycket du orkar av något du inte alls tycker om. Den moder som sannolikt just då undrade om det inte kunde ha räckt med en avkomma allena i familjen, förklarade tålmodigt att evenemanget vi var på väg till inte alls hade med smörgåsar att göra vilket man kan gissa var en stor lättnad för min vilseledda broder. Man kan i och för sig förundras en smula över det faktum att han trots allt avsåg att, av ren hövlighet kan man anta, åtminstone tvinga i sig minsta godkända mängd för att inte orsaka vår familj förödmjukelsen att bli diskvalificerad ur tävlingen.

Man kan förmoda att hovkocken Catenacci hade lyft en aning på ögonbrynen (även om de med tanke på dess utgångsposition aldrig kunnat nå högre än en dvärgschnauzers mankhöjd) om han fått en beställning på fyratusen prickigkorvmackor inför den gångna helgens tilldragelse då knugen gifte bort sin yngsta dotter och därmed lät merparten av landets manliga befolkning se sin obefintliga chans att få lägra den oskuldsfulla sessan obevekligt och oåterkalleligt gå om intet.

Jag skulle tyvärr ljuga om jag påstod att jag inte sett något av det royalistiska maratonspektaklet från soffplats. Jag kan dock med orubblig bestämdhet påstå att jag inte fann någon som helst förnöjsamhet i detsamma annat än när jag av pur uttråkning med jämna mellanrum somnade till. Jag rycktes dock vid ett tillfälle ur min halvslummer när artikulationsdrottningen Ribbing gav mig plötslig anledning att känna ökad oro inför kommande finare middagar då man tydligen i mer ansedda kretsar betraktar inmundigande av mat med kniv och gaffel som en våldshandling och själva skärverktyget som livsfarligt vapen. Å andra sidan kan denna lärdom knappast föra mig högre upp på etikettsstegen innan jag lärt mig se skillnad på en förrättsgaffel och en bordsdam, och desto bättre är fördelarna med en omfattande etikettsvetenskap klart överskattade på middagar där slipsens enda rätta plats är runt pannan.