Så var det ånyo dags för det årligen återkommande firandet av Sveriges självständighet, tillika av den dag då folket medelst demokratiskt majoritetsbeslut (antar jag) valde den hänsynslöse och maktlystne Gustav Vasa till rikets konung. Så till den milda grad antika är dessa händelser att vi detta år åminner fyrahundranittioårsjubileum av desamma, vilket på ett oförklarligt skapar en motpolsfusion av historisk högtidlighet och total ignorans i ett och samma evenemang.

Och som brukligt när svensken finner anledning engagerar man sig hårt i att krysta fram kalendermässiga argument för att omgiva en i praktiken betydelselös helgdag med godtycklig och skamlös ledighet. Kontoren stänger redan vid lunchtid dagen innan för att bringa möjlighet att förbereda sig ordentligt för en dags stressframkallande plötslig ferie, och arbetsuppehållet förses med ett väl tilltaget utrymme för påföljande eftertanke genom att kalla fredagen för klämdag, vilket verkar vara vedertaget som fullgod anledning för att slippa bry sig om att gå till jobbet mer överhuvudtaget den veckan.

Men det är väl tur att vi får möjlighet att linda lite balsamerande semesterbomull runt våra sinnen när de ju annars oupphörligen angrips av katastrofer som exploderande Ikeakoppar, effektlösa Nixabonnemang, inställda sommarfestivaler, långsamma internetuppkopplingar, porrspärrade glasögon och osäkra pollenprognoser.

Så njut nu av ledigheten och håll väggen på avstånd så att du inte går in i den, och skulle du komma nära så tryck till ordentligt så kanske du åtminstone kan komma ut på andra sidan med arbetsmoralen i behåll.