Under natten behöver jag snyta mig så många gånger att råvarupriserna i pappersindustrin chockhöjs på grund av akut uppkommen råvarubrist, vilket morgontidningen givetvis hade basunerat ut på förstasidan om det bara funnits papper kvar i länet att trycka en tidning av. I den mån det fortfarande går att andas försöker jag med varierande framgång erhålla syre nog att orka utföra de mest basala morgonsysslorna, ständigt pauserad av nya fördämningsförsök av den rännil till snorproduktion som likt en vildsint vårflod sköljer ur min näsa, för att sedermera tjurskalligt och efterlämnandes ett spår av våta papperstussar cykla till jobbet.

”Pollenhalterna är ju väldigt höga just nu”. Kollegan låter mycket övertygande när han med påtaglig sakkunskap i ämnet uppmärksammar mig på denna för honom välkända realitet. Jag har inte tidigare varit onormalt hårt drabbad av detta säsongsbetonade samtalsämne så min egen kännedom om pollenhalter är mycket begränsad, men relativt övertygad om den bräckliga grund varpå hans uttalande egentligen vilar replikerar jag; ”Idtressadt, hud höga äd dob jäbfödt med föd ådstided dorbala väden? Kollegan tittar mig i ögonen, eller snarare de tårfyllda svullnader som flankerar näsroten, och ser ut som om han helst önskar att vi inte alls varit kollegor. Min synnerligen motbjudande uppenbarelse i kombination med denna tämligen uppblåsta inbjudan till fortsatt konversation osar som en brakfis i vår annars vänskapligt uppsluppna atomsfär och jag finner för gott att låta dussintalet fuktgivande nysningar sätta punkt för samtalsämnet. Kollegan har redan lämnat rummet. Jag har visserligen lock för båda öronen, men jag tycker mig höra honom prata med personalavdelningen om inköp av ett större parti paraplyer.

Apoteksbiträdet, eller förlåt farmaceuten, lyckas övertala mig att köpa nässpray och lenande halstabletter med smak av ingefära. Jag hade kanske gjort större ansträngningar i valet av smak om detta haft någon som helst betydelse, men då smaklökarna uppenbarligen strejkar i händelse av häftig förkylning kunde pastillerna lika gärna haft smak av hålfotsinlägg. Den medhavda toarullen är dessutom förbrukad och jag behöver skyndsamt ta mig vidare för att köpa ytterligare en bal.

Väl hemma ges jag anledning att fundera på skillnaden mellan fyra kilo centrifugerad frukt och en rosaaktig brustablett gällande den relativa mängden vitaminer. Det enda jag dock lyckas konstatera är den markanta skillnaden i arbetsinsats och mängden överblivna slaggprodukter som åtgår för att framställa det hälsogivande elixir jag nu bälgar i mig. För jag utgår från att min mödosamt tillverkade fruktbål ändå måste innehålla minst en liten vitamin. Förhoppningen övergår i ren överraskning när jag redan nästa morgon blivit kvitt den rinnande näsan och istället berikats med en basröst som till och med Barry White skulle varit avundsjuk på. Jag ser med spänning fram mot nästa fas i förkylningen…