Så verkar det då äntligen vara dags för den del av omgivningen vi i dagligt tal kallar utomhus att ta av sig sin missprydande vinterskrud och låta snö och is strila ner i underjorden. De tvåbenta antikviteter som hela vintern halkat runt på trottoarerna med skarpladdade höftkulor kan spänna av sig sina broddar och lägga undan dem för sommarförvaring. Husse och matte tvingas åter förnedra sina innerfickor med ljummet hundbajs istället för att nonchalant sprätta lite pudersnö över lilla Fidos ångande fekalier. Omyndiga bakteriegourmander kan börja ägna dagarna åt sin favoritsysselsättning att lapa lyktstolpar utan risk för förnedrande tunghäfta. Man slipper stå med förfrusna fingertoppar och försöka skrapa fram en hygglig runtomsikt från djupfrysta bilrutor med en blöt parkeringssnurra av papp, bara för att efteråt upptäcka att biljäveln inte startar. En påföljande cykeltur till jobbet behöver inte sluta med hudvävnadsdöd under ett skägg kladdigare än Wassbergs skepparkrans efter femmilen, och snöskyffeln på altanen kan återigen nyttjas inom sitt primära användningsområde som dörrstopp.

Jag gör ingen hemlighet av att den svenska vintern på få sätt faller mig i smaken. Det är heller inte sekretessbelagt att jag årligen missbedömer årstidsomslaget grovt och sätter vårskriket i vrångstrupen vid insikten om att det ska snöa och hagla minst åtta gånger till innan det är dags för den första krokusen att penetrera jordskorpan. Men även detta är en fas som ska genomlidas, och ju mer lidande desto större lycka när nejden väl skiftar från svartvitt till färg och Sveriges sak är åter är vår!

Please follow and like us: