Om man ständigt måste klargöra hur tydlig man varit med ett visst budskap, hur tydlig har man då egentligen varit?

En sedan länge varande trend inom den svenska politiken är att man från sin grundposition (ofta likställd med försvarsposition) inleder sina repliker med att tala om att man alltid varit väldigt tydlig i något visst ställningstagande. Men om detta alltid måste förtydligas i efterhand kan man ju undra hur tydligt ställningstagandet egentligen varit? Är det inte bara ett ganska dåligt försök att retroaktivt, i besittning av ett facit på hur man borde tyckt och sagt, måla upp en felaktig bild av att man var smart och förutseende när man i själva verket bara var förvirrad och okunnig precis som alla andra? Dessa uttalanden uttrycks nämligen nästan undantagslöst i tempus som beskriver dåtid och mycket sällan i presens vilket åtminstone delvis befäster denna tes. Kanske belyser det också rädslan för att tala om vad man tycker innan man vet vad andra tycker att man borde tyckt.

I mindre offentliga sammanhang pratas ofta negativt om den som sätter i system att hålla truten tillräckligt länge för att i kraft av offentliggjord kunskap om vad som skulle ha varit den smartaste åsikten säga  ”- Vad var det jag sa?”. De tvenne beteendena saknar inte likheter.

Kanske vill man använda denna bakåtriktade rutin för att successivt göra upp med sin historia, något som också blivit väldigt omtalat på senare tid. Frågan är vad som krävs för att göra upp med sin historia och vad det egentligen är värt. Att vissa av mina tidigare åsikter i sken av dagens ljus kan te sig orimligt korkade är ett faktum och därmed ett starkt argument för kontinuerlig självrannsakan och erfarenhetsbaserad lärdom. Men att rycka historiska uttalanden ur sitt sammanhang av dåtidens okunskap om framtiden och skärskåda dem i ljuset av dagsaktuella erfarenheter är inte alltid relevant. Och att ständigt ställa grupper och individer till svars för vad man tidigare sagt, eller att ställa någon till svars för vad dennes sedan länge förmultnade släktingar eller företrädare sagt, blir inte direkt utvecklande för vare sig den enskilde eller samhället i stort. Snarare tvärtom.

Det vore sannerligen uppfriskande med en mindre prestigefylld och skitnödig ton i den offentliga debatten. Liksom i den icke offentliga debatten. Alla kan inte alltid ha haft rätt och det behöver heller inte eftersträvas.

Please follow and like us: