Löpsedeln ger mig anledning att beundra ännu en kvällstidningsterminologisk innovation som förutom sin språkliga anstöt även väcker känslan av global tillhörighet till liv. Tyskvärmen är nämligen på väg att svepa in över landet som en ängel räddandes oss från den hänsynslöst bistra rysskyla vi vant oss vid att uthärda under de senaste månaderna. Nationaliteten på denna nya väderlek kan antas komma som en frälsning även för allehanda mellansvenska meteorologiska institut namngivna med fyrbokstaviga akronymer, eftersom tyskvärmen väl måste förväntas komma in vid en mycket exakt angiven tidpunkt och hålla en temperaturmässig perfektion omöjlig även för en stammande väderpresentatör i kommersiell television att inte bemästra i sin prognos.

Utan att låta den till löpsedeln relaterade tidningsutgåvan ingå i köpet klargör jag för bensinmacksföreståndaren att jag önskar betala för de idel flytande förbrukningsvaror jag valt att inhandla. Det rör sig om bensin och buteljerat dricksvatten. Till skillnad mot vad man skulle kunna tro är vattnet betydligt dyrare per liter än bensinen. Närmare bestämt tre gånger så dyrt. Nu ska det väl tilläggas att åtgången av vatten med marginal understiger åtgången av bensin under den kommande bilfärden, men borde ändå inte ett uppror mot vattenpriset på bensinmacken vara fullt lika relevant som ett uppror mot bensinpriset? Det tycks hur som helst inte ligga nära till hands. Med tanke på det flertalet hyllmeter som öronmärkts för exponering av denna bergslagens livsgivande dryck torde den vara en storsäljare bland törstiga bilister. Smärtsamt medveten om att jag själv just spenderat tjugoen kronor på en halvliter kranvatten känner jag mig inte hugad att initiera vare sig den ena eller den andra missnöjeskampanjen. Ändå kan jag inte låta bli att fnysa lite åt de som åker ett par extra mil bara för att fylla reservdunken när bensinpriset sänkts med några futtiga ören. Att bensinpriset har fördubblats under en period då den genomsnittliga bilens förbrukning halverats skulle ju också kunna tas i beaktning när man funderar över detta.

De båda exklusiva vätskornas literpris till trots verkar inte inkomsten som dessa genererar vara tillräcklig för att tillgodose de högt ställda kraven på lönsamhet. Men från att tidigare ha drygat ut kassan med diverse fordonsrelaterade detaljer har man nu istället åstadkommit en unikt långtgående branschglidning och inrättat både mat och kaffebufféer jämförbara med utbudet på en tämligen välförsedd restaurang. Det förefaller numera vara minst lika enkelt att hitta startkablar och tändstift på Starbucks som bland hyllorna på Statoil. Å andra sidan finns det väl ingen som köper startkablar längre. Var skulle man förresten klämma fast dom i ett motorrum proppfullt med formgjutna plastkåpor?

Nu skulle man kunna tro att dessa problem upptar en stor del av min vardag. Kanske till och med att jag bromsas i min ambition att uträtta det jag av fri eller ofri vilja företar mig. Så är dessbättre inte fallet. Jag har en vattenkran och kaffebryggare i köket. Det enda jag äger avsett att fylla med bensin är en röjsåg, och saker jag med framgång kan meka med innehåller sällan fler rörliga delar än ett bowlingklot. Jag lutar mig just nu bara tillbaka och inväntar anfallet från Tyskland.

Please follow and like us: