Tydligen

Om man ständigt måste klargöra hur tydlig man varit med ett visst budskap, hur tydlig har man då egentligen varit?

En sedan länge varande trend inom den svenska politiken är att man från sin grundposition (ofta likställd med försvarsposition) inleder sina repliker med att tala om att man alltid varit väldigt tydlig i något visst ställningstagande. Men om detta alltid måste förtydligas i efterhand kan man ju undra hur tydligt ställningstagandet egentligen varit? Är det inte bara ett ganska dåligt försök att retroaktivt, i besittning av ett facit på hur man borde tyckt och sagt, måla upp en felaktig bild av att man var smart och förutseende när man i själva verket bara var förvirrad och okunnig precis som alla andra? Dessa uttalanden uttrycks nämligen nästan undantagslöst i tempus som beskriver dåtid och mycket sällan i presens vilket åtminstone delvis befäster denna tes. Kanske belyser det också rädslan för att tala om vad man tycker innan man vet vad andra tycker att man borde tyckt.

I mindre offentliga sammanhang pratas ofta negativt om den som sätter i system att hålla truten tillräckligt länge för att i kraft av offentliggjord kunskap om vad som skulle ha varit den smartaste åsikten säga  ”- Vad var det jag sa?”. De tvenne beteendena saknar inte likheter.

Kanske vill man använda denna bakåtriktade rutin för att successivt göra upp med sin historia, något som också blivit väldigt omtalat på senare tid. Frågan är vad som krävs för att göra upp med sin historia och vad det egentligen är värt. Att vissa av mina tidigare åsikter i sken av dagens ljus kan te sig orimligt korkade är ett faktum och därmed ett starkt argument för kontinuerlig självrannsakan och erfarenhetsbaserad lärdom. Men att rycka historiska uttalanden ur sitt sammanhang av dåtidens okunskap om framtiden och skärskåda dem i ljuset av dagsaktuella erfarenheter är inte alltid relevant. Och att ständigt ställa grupper och individer till svars för vad man tidigare sagt, eller att ställa någon till svars för vad dennes sedan länge förmultnade släktingar eller företrädare sagt, blir inte direkt utvecklande för vare sig den enskilde eller samhället i stort. Snarare tvärtom.

Det vore sannerligen uppfriskande med en mindre prestigefylld och skitnödig ton i den offentliga debatten. Liksom i den icke offentliga debatten. Alla kan inte alltid ha haft rätt och det behöver heller inte eftersträvas.

Lösensumma

Jag drar mig till minnes en gyllene tid då de fyrsiffriga koderna utgjorde en av livspusslets opassande bitar. När den traditionella Assa-nyckeln blev för mossig fick man först en lättkomihåglig portkod att förvara i hjärnbarken (mäktigt). Portkoden skulle snart kompletteras med en bankomatkod, sedan en PIN-kod till telefonen och ytterligare en kod till telefonbanken. Länge försökte man desperat synkronisera dessa i hopp om att kunna använda samma fyrsiffriga kod till samtliga skyddade intrång men fick snart kapitulera när en kartell av säkerhetsmedvetna hyresvärdar insåg att slaget vid Lützen inte längre kunde gälla som universaldyrk till landets alla trappuppgångar.

I ett något skede tänkte någon säkerhetsexpert olyckligt nog utanför boxen och insåg att en kod inte måste vara begränsad till endast fyra siffror och inte heller till endast siffror. Dessutom kunde ju koderna appliceras på fler skyddsvärda entréer. Med datorernas utökade användningsområden kom snart kompletterande säkerhetsarrangemang och krav på lösenord med kombinationer av både siffror, bokstäver och andra tecken. Ju omöjligare att minnas desto bättre. De föga motståndskraftiga fördämningar som dittills begränsat ett lösenords längd och konstighet hade nu raserats i ett enda överambitiöst svep. För att yttermera förvärra förutsättningarna uppmanades man dessutom att av säkerhetsskäl BYTA lösenord, gärna så ofta som möjligt. I en suck av uppgivenhet ändrades Maiden123 till Maiden1234 som sedan blev Maiden12345 osv.

Häromdagen fick jag via en vad jag antar är en inbyggd lösenordsövervakare erfara att mina lösenord är på rymmen och att de därmed gissningsvis riskerar att bli upptäckta och förväxlade med andra minnessvaga individers knasbollkombinationer. Jag uppmanades att genast byta lösenord på ett antal olika inloggningar. Det visade sig vara en hel jävla del inloggningar. Majoriteten sådana jag sällan eller aldrig haft anledning att nyttja. Ett hotell, en biljettförsäljare, ett blomsterbud osv. Mängden inloggningar i kombination med lika stor mängd nya användarvillkor och särskilda krav på det nya lösenordets utformning resulterade i omedelbar reträtt. Om någon vill beställa blommor i mitt namn så må det vara hänt.

Jag saknar den tid då jag osedd och utan spårbarhet kunde köpa nåt utan att behöva skapa ett konto, uppfinna ett lösenord med minst åtta siffror, tolv bokstäver och tjugoen krumelurer, godkänna sextiofyra sidor finstilta användarvillkor, acceptera kakor (trots att jag försöker dra ner på sockerintaget) och välkomna alla möjligheter till oönskad kontakt och samtidigt övertygas om hur mycket den som ovillkorligen begär alla dessa personliga uppgifter värnar om min integritet. Kalla mig bakåtsträvare men lite enklare var det tammefan.

KOSTRÅDVILL

Ingen trend tycks mer allsmäktig än den som har någon koppling till mat. Intresset inom de allra flesta samhällsgrupper verkar här vara nästan outsinligt. Ingenstans undgår man att bli överfallen av raffinerade matlagningskonster, bantningsrecept, hälsodieter, och pinsamt pretentiösa amatörkockar med självpåhittad stjärnstatus. Ytterligare ett matprogram på TV känns ungefär lika efterlängtat som vinterkräksjukan och konståkning samtidigt.

Gemensamt för många matkulturella strömningar är ambitionen att framhålla en viss kosthållning som den otvivelaktigt nyttigaste, renaste och mest naturliga. En diet får gärna ha på pluskontot att den kan härledas till någon svunnen tidsepok, gärna så nära människans ursprung som möjligt för att tydliggöra dess odiskutabla naturlighet. Och för all del, låt oss inte glömma att bark och frukt höll medelåldern på nivåer uppemot trettio år på stenåldern, men inte heller att Ayla och hennes kompisar nog hellre hade käkat pommes om bara fritösen hade uppfunnits före hjulet.

En annan lättuppfattlig mattrend är att råvarorna vi köper ska vara naturligt framställda, färska, ekologiska, kravmärkta, rättvisemärkta, närodlade, spårbara och dessutom behandlas med respekt(!) Först då kan vi rakryggat presentera den varsamt tranbärsglaserade lammsadeln på parmiddagen. Jag tycker i och för sig att det finns andra som visas alldeles för lite respekt, och som bör prioriteras framför de rotfrukter och grytbitar som faktiskt många gånger har det bättre i mitt kylskåp än många mänskliga individer har det i sitt hem…

Den sarkastiska tonen till trots är jag inte alls motståndare till några välmenande kosthållningsalternativ eller ambitioner att konsumera sunt ur hälso- och miljöperspektiven. Tvärtom! Men mot bakgrund av det här eviga ältandet om hur och vad man ska äta kunde man ju anta att kylskåpen på arbetsplatserna runt om i landet skulle svämma över av hemgjorda specialiteter kategoriserade under vart och ett av de särintressen inom mat som präglar vårt leverne. Men så är det inte riktigt.

Mina ovetenskapliga studier visar istället att antalet medtagna matlådor på den genomsnittliga arbetsplatsen faktiskt är ganska lågt. Detta även om man inkluderar snabbmakaronsisolerade halvfabrikat som i praktiken inte ens tillagats utan bara bytt förpackning från en plastlåda till en annan.

Så medan illusionen om ett hälsosamt, naturligt och icke miljöpåverkande matintag frodas i vår önskade existens, sitter vi i verkligheten bakom den glittrande ridån och förnekar insikten om att vi i själva verket ändå mest käkar konserveringsmedel och modifierad stärkelse insprängt i någon processad köttråvara med fler stämplar i passet än Barack Obama.

Och inte för att det spelar någon större roll (vi tillämpar ju tydligen inte ens våra egna råd), men samtidigt lägger livsmedelsverket fram sina förslag till uppdaterade kostråd för den hälsomedvetne svensken. Dessa har dock fått motta kritik redan innan de offentliggjorts, bland annat gällande ett par av de nya skrivningarna som uppmanar till begränsat intag av kött och mejeriprodukter.

Och ett livsmedelsverk som snällt fått ekipera sig i tvångströjor från både livsmedelsindustrin och företrädare för mer eller mindre vetenskapliga hälsorön har väl inget kvar att anmärka på än ett par av de kanske mest naturliga råvarorna vi har. Och det rådet fick man också backa på. Snart finns nog inget annat för myndigheten att rekommendera gällande svenskarnas matintag än att man i första hand bör konsumera lokalproducerade konserveringsmedel och tillsatser.